"Djupa ro" av Lisa Bjärbo

Denna bok kände jag direkt att jag skulle läsa när jag fick höra att den kom ut. Jag är nämligen från Ingelstad och denna bok utspelar sig i just det samhället så min läslängtan efter denna var stor. Lisa Bjärbo har ju tidigare skrivit bland annat ”Det är så logiskt alla fattar utom du” som utspelar sig här i Växjö där huvudpersonerna går på Katedralskolan, och det är ju alltid extra skoj med böcker som man kan känna igen sig i miljöerna i.

"Djupa ro" handlar om ett kompisgäng, David, Ludde, Tove och Paula, som skingrats över världen efter studenten. Någon har åkt för att backpacka, någon har börjat plugga i Uppsala och någon har dragit till Norge för att rensa fisk. Men deras kompis Jonatan, som var ett år yngre, blev kvar. Nu samlas hela gänget i sin uppväxtort igen, i Ingelstad, eftersom de ska gå på begravning. Jonatans begravning. Han har hittats död under bryggan vid badplatsen Djupa ro.

David är berättaren i boken och han känner så väl igen känslan så fort han kommer tillbaka till Ingelstad. Skvallret på Ica, grannarna som tittar och pekar, mammas olika sätt att rufsa honom i håret. Det är som om ingenting förändrats även fast allt förändrats inom honom.

På ett sätt är det även som vanligt när gänget träffas, de intar sina gamla invanda roller och allt känns ungefär som innan. Förutom ett det såklart finns ett stortstort tomrum där Jonatan borde ha varit. De försöker umgås och trösta varandra men blir hela tiden påminda om att Jonatan inte är där, att han fattas. De kan glömma för några få sekunder, skratta och skämta, men får sedan dåligt samvete för att de sitter där och är glada när Jonatan är död och inte finns bland dem längre.

De bearbetar sin sorg tillsammans men försöker också reda ut vad det egentligen var som hände. För är det inte lite mysko att Jonatan gick och badade helt ensam på kvällen? Och visst är det konstigt att han var full också, Jonatan som aldrig dricker?

Denna bok är betydligt mer allvarlig än Bjärbos tidigare böcker som haft ett lite mer romantisk-komedi-skimmer över sig, lite humoristiska och mysiga sådär. Detta kan man ju inte kalla mysläsning med tanke på ämnet, men det är fortfarande minst lika bra. Och om ni, som jag, känner till Ingelstad, Djupa ro och 240-bussen som karaktärerna åker så får boken ännu ett extra plus. 

/Skolbibliotekarie-Josefine