"After the fire" av Will Hill

Moonbeam är 17 år och bor i ett läger omgärdat av ett högt staket. Fader John styr The Holy Church of The Lord’s Legion med järnhand. Det är endast en av församlingens medlemmar, fader Johns närmaste man, som är tillåten att lämna lägret för att åka in till den lilla staden. Alla andra måste hålla sig i lägret. Det är förbjudet att läsa eller se på tv. Mobiltelefoner är förbjudna och likaså datorer och internet. Det är absolut förbjudet att prata med Outsiders, alltså alla som inte tillhör lägret. Fader John talar med sin öronbedövande stämma om saker som Gud sagt till honom, saker som alla tror på. Gud begår inga misstag. Fader John bor med sina fruar och ett gäng barn i det Stora huset medan övriga har egna rum i barackerna.

Moonbeams pappa tog med familjen till lägret när hon var liten, på den tiden när fader Patrick styrde församlingen. På den tiden var det helt annorlunda. Både böcker och tv var tillåtna och det var inte förbjudet att åka in till stan. Det var bra tider. Men Moonbeams pappa dog och fader John tog över församlingen från en dag till en annan genom att hävda att det var Guds vilja. Och Gud begår inga misstag. Nu var reglerna och våldet istället ständigt närvarande. När sedan Moonbeams mamma förvisades från församlingen efter att ha tappat tron och avvikit från Den rätta vägen blev Moonbeam ensam kvar. Hon kände sig dock inte ensam. Alla hennes Bröder och Systrar var ju kvar. Men hon började tvivla. Och fortsatte tvivla. Talar fader John verkligen sanning? Hur vet de att det faktiskt är Gud som talat till honom? Vill Gud verkligen ha en så våldsam värld som fader John pratar om? Sakta börjar hon förstå att fader John inte går att lita på. Men vad ska hon göra? På något sätt måste hon få världen att förstå vad som händer innanför stängslet.

Senare befinner sig Moonbeam på rehabcentret George W. Bush Municipal Center tillsammans med de övriga överlevande barnen efter den stora branden lägret drabbats av. De är alla inlåsta i varsitt rum men psykologerna och övrig personal på centret är noga med att betona att de inte är fångar. De kommer att få lämna centret så fort de är redo, så fort de tagit sig igenom processen. Moonbeam får prata med Doktor Hernandez men är inte helt säker på om hon kan lita på honom. Han är ju en Outsider. Han är anställd av Staten. Församlingsmedlemmarnas största fiender. Sedan kommer även Agent Carlyle in i bilden och vill prata med Moonbeam. Hur ska hon kunna berätta sanningen för dem? Hur ska hon berätta vilken skuld hon själv hade i branden? Hur ska hon någonsin kunna berätta vad hon gjort?

Boken tar avstamp i Moonbeams tid på rehabcentret och ju mer hon berättar om tiden i lägret under samtalen med Doktor Hernandez och Agent Carlyle, desto mer får också vi veta om vad som egentligen hände.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"En enda gnista" av Jodi Picoult

Vi befinner oss i Mississippi, USA, och på delstatens enda abortklinik har en man med ett skjutvapen tagit gisslan. Utanför samlas polis och journalister tillsammans med de abortaktivister som alltid står och bevakar klinikens ingång med plakat och arga röster som ropar ”Mördare!” till kvinnorna som går in på kliniken. Gisslanförhandlaren Hugh har telefonkontakt med mannen på kliniken och försöker så gott han kan få honom att släppa sin gisslan innan fler människoliv går till spillo.

Boken börjar klockan fem på eftermiddagen när gisslan redan befunnit sig på kliniken i flera timmar, och sedan får vi i omvänd kronologisk ordning veta bakgrunden till händelsen bak till klockan åtta på morgonen. Vi vet alltså redan från början att en gisslan finns inne på kliniken. Vi vet att mannen med vapnet heter George Goddard och har en dotter som varit på kliniken för att genomgå en abort. Vi vet att minst en person är död. Timme för timme får vi även veta vilka händelser som ledde fram till denna hemska situation.

En av personerna som befinner sig inne på kliniken är Hughs tonåriga dotter Wren. Egentligen borde Hugh inte alls förhandla om gisslan då han har personligt intresse i situationen, men han kan inte förmå sig till att inte göra det. Trots att han vet så säger han inte något till sin chef. Även Joy som känt sig tvungen att abortera sitt barn eftersom hon aldrig skulle ha råd att ta hand om en baby finns inne på kliniken. Där befinner sig också abortaktivisten Janine som är under cover med syfte att försöka sätta dit personalen, den gravida sjuksköterskan Izzy som är helt övertygad om att det aldrig kommer att funka med hennes pojkvän på grund av deras helt olika ekonomiska bakgrund och Dr Ward som trots att han är djupt troende vigt sitt liv åt att hjälpa kvinnor att få bestämma över sin egen kropp trots mordhot och våldsamheter från abortaktivister över hela landet.

Boken ger en inblick i ett USA där det finns delstater som ser ett embryo som en individ redan vid befruktningen varför en 17-åring som desperat gjort abort med hjälp av piller hemma kan bli dömd för mord och fängelse i 20 år. Ett USA där en dotters abort kan leda till att en man skjuter sig in på en abortklinik ute efter hämnd. Ett USA där kvinnans rätt till sin egen kropp inte är självklar.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Paradiset ligger under mammas fötter" av Gina Dirawi

Mona och Mila bor i en norrländsk småstad och har alltid varit vänner och gjort allt tillsammans. De till och med vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår (ibland med mindre brännskador som följd). Men Mona har blivit alltmer rebellisk. Milas mamma och de andra kvinnorna i moskén tycker inte att Mila borde umgås med Mona, hon är ingen bra förebild. Både Mila och Mona borde vara lite mer som Nadine, tycker de. Nadine som har perfekta betyg, perfekt smink och vars slöja aldrig ligger fel.

Mona vill ha frihet och revolution men ingen förstår henne. Alla i moskén och alla i skolan är hatare. Hon får utlopp för alla sina känslor genom att måla graffitti, som när hon målar gympa-Ove som en gris på en av skolans väggar. Det är konst som visar sanningen, inte klotter som många verkar tycka. Monas mamma är dödssjuk och ligger på sjukhus och hennes pappa lämnar knappt sovrummet, inte ens för att hälsa på mamman. Istället ligger han där och storröker och förfaller mer och mer.

Mila strävar efter att vara perfekt. Hon ska få A i alla ämnen så att hon kan bli läkare trots att hon hatar alla slags kroppsvätskor och baciller och handspriten är hennes bästa vän. Sådant går väl att vänja sig vid? Hon satsar även på att gifta sig med en perfekt och pålitlig kille. Men det känns inte som att det räcker, det känns inte som att hon duger. Hur ska hon någonsin kunna vara tillräcklig i hennes mammas ögon, eller i hennes pappas som bara är en alldeles för stor tavla på väggen i lägenheten?

Mona och Mila kämpar med vänskapen. Trots allt alla säger är de lojala mot varandra, det har de alltid varit. Men på studentdagen kraschar allt. Monas mamma har dött och hon hinner inte ens berätta för Mila innan hon och pappan åker till Beirut för att begrava mamman. Mila blir samtidigt tvångsinlagd på psyket, där hon även tillbringat en tid innan, och blir avstängd från omvärlden.

Något senare ser livet till att de båda befinner sig samtidigt i det flyktingläger i Beirut där deras mammor en gång träffades. I lägret bor även Monas släkting Nour och Mona står inte ut med att se hur framför allt kvinnorna i lägret behandlas. Hur de våldtas och sedan tar sitt liv på grund av skam utan att någon gör något för att stoppa. Kvinnorna skvallrar och skämtar högljutt på salongen, men Mona vet att de bryr sig mer än vad de vill ge sken av. De vill inte ha det såhär. Men de är maktlösa. Vad ska de göra när enda sättet att lämna lägret ofta är att bli bortgift med en äldre man i ett västerländskt land?

Gina Dirawi har skrivit denna boken för sitt 16-åriga jag, en bok som hon velat läsa då. En bok om kvinnlig frigörelse, att vilja vara något annat eller någon annan, att hitta en ny plats i tillvaron, att slå sig fri. Boken handlar också om hur mycket som måste offras för att nå den där friheten, alltihop skrivet med ett mustigt språk som gör platser och lukter levande (och detta ofta inte på ett trevligt sätt).

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Internment" av Samira Ahmed

Det är USA i en nära framtid och den nyligen valda presidenten har infört en hel del förändringar i landet. För ett år sedan bestämdes att alla muslimer skulle registreras och att invånare i landet skulle kunna omlokaliseras i krigstider. För en månad sedan uttalade sig presidenten om att alla muslimer är ett hot mot USA.

Layla lever ett helt vanligt liv tillsammans med sina föräldrar. Hon går i skolan, hänger med kompisar och umgås med sin pojkvän David. Den senaste tiden har dock allt förändrats. Utegångsförbud råder på kvällarna och egentligen får hon inte träffa David då det anses fel att hon som muslim är tillsammans med en jude. Layla och David struntar i detta och träffas ändå även fast det är farligt och de hela tiden måste smyga för att inte bli upptäckta.

En dag dyker ett gäng beväpnade och uniformerade män upp hemma hos Layla och hennes föräldrar. De blir informerade om att de, mot sin vilja, från och med nu ska bo i ett interneringsläger mitt ute i öknen tillsammans med andra muslimer. De får några få minuter på sig att packa ihop personliga tillhörigheter i en väska och sedan blir de tvingade ur sitt hem utan tid att ta farväl.

I interneringslägret är internerna uppdelade efter härkomst och de bor i familjevis i små baracker med övervakningskameror. Det är strängt förbjudet att vara ute på kvällarna, beväpnade vakter patrullerar gatorna och drönare övervakar ständigt lägret från luften vilket omgärdas av ett elektriskt stängsel. Det poängteras hela tiden att de inte är fångar, ingen ska känna sig instängd.

Layla känner sig dock instängd hela tiden, den trånga baracken kväver henne. Hon måste göra något. Nu. Tillsammans med Ayesha och Soheil som hon träffat i lägret diskuterar hon hur de ska göra, hur de ska kunna göra sina röster hörda, hur de ska kunna komma bort från det trånga lägret och ut i friheten. Layla vägrar att bara sitta och vänta. Snart får de även hjälp från oväntat håll och kanske finns det ändå en möjlighet att de kan göra skillnad. Alla revolutioner måste börja någonstans, med en röst.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"That's not what happened" av Kody Keplinger

Det har gått tre år sedan skolskjutningen på Virgil County High School, tre år sedan Lees bästa kompis Sarah sköts till döds. Lee försöker gå vidare men det är så mycket som påminner om det som hände. Hela tiden. Årsdagen är alltid den värsta. På årsdagen söker hon och fyra andra överlevare som var på plats när det hände tröst hos varandra. De går inte till skolan. De försöker göra det bästa av dagen och finnas där för varandra. Det är Ashley som sitter i rullstol efter skolskjutningen, Denny som är blind och hörde sina bästa vänner dödas, Eden som befann sig i samma klassrum som sin kusin och såg henne bli skjuten till döds, Miles som kastade sig ovanpå Ashley framför mördaren och Kellie som befann sig på samma toalett som Lee och Sarah. Efter skolskjutningen lämnade Kellie staden på grund av anklagelser och påhopp från resten av samhället, men de andra finns kvar.

Lee vet dock något som ingen annan vet, något som skulle ha stor betydelse om det kom ut. Lee klarar inte av att vara ensam om sanningen, hon vill att alla ska få veta vad som egentligen hände. Historien om att Sarah dog som en martyr och försvarade sin tro in i döden har spridits över samhället och alla ser henne i ett helgonlikt skimmer. Ett halsband med ett kors hittades i badrummet där Lee, Sarah och Kellie befann sig och alla utgår från att det var Sarahs. Men Lee vet att det inte var hennes. Lee vet att hon aldrig hade det på sig. Och hon vet att Sarah inte sa något om varken Gud eller Jesus. Det enda hon gjorde när mördaren kom in i badrummet var att stå tyst ovanpå en toalett i ett bås tillsammans med Lee och hålla henne i handen allt vad hon orkade. Lee vet inte vad som skulle hända om detta kom ut men hon vet att det inte skulle tas emot väl, varken av samhället, kyrkan eller Sarahs föräldrar. Det var korshalsbandet som fick Kellie och hennes familj att lämna stan, invånarna att bli så arga och upprörda, eftersom Kellie påstod att det upphittade halsbandet var hennes.

Lee inser även att det inte bara är hennes berättelse som ingen känner till. Flera av de andra överlevande har inte heller fått berätta sina versioner av vad som hände. De har inte fått ge sitt perspektiv och dela sina tankar. Det känns inte rätt. Lee vill att en så sann bild av händelsen som möjligt ska komma ut, särskilt nu när de som är de sista överlevande snart ska lämna skolan. Snart kommer ingen på skolan veta hur det egentligen var, vad som egentligen hände. Lee bestämmer sig för att försöka få alla överlevande, inklusive Kellie, att skriva om vad som hände genom deras ögon. Det visar sig dock bli svårare än hon tänkt.

Är det värt att sträva efter sanningen även fast människor såras på vägen? Är det värt att jaga sanning och samtidigt offra sina vänner? Och finns det bara en sanning?

/Skolbibliotekarie-Josefine