"Säg inget om Lydia" av Celeste Ng

Den kinesisk-amerikanska familjen Lee lever villaliv i en liten amerikansk stad på 1970-talet. Pappa James föräldrar kom till USA från Kina och James högsta önskan är att passa in, något som han inte känner sig göra någonstans. Mamma Marilyns dröm är att bli läkare och hon började även utbilda sig till detta i ungdomen, ensam bland männen. Men så träffade hon James, fick barn och lade sin dröm på hyllan. Storebror Nath känner att han aldrig kan göra sin pappa riktigt nöjd trots att han blir antagen till Harvard och lillasyster Hannah lever ett nästintill osynligt, iakttagande liv i familjen. 16-åriga dottern Lydia är familjens hopp, föräldrarnas ögonsten. Mamman drillar henne hårt för att hon ska få utmärkta betyg och kunna ta över hennes krossade läkardröm utan att egentligen fundera över om detta är vad Lydia vill. Pappan ser ett hopp i att Lydia är omtyckt och har många vänner som hon spenderar kvällarna med att prata i telefon med.

En morgon kommer Lydia inte ner till frukosten och hennes säng verkar inte ha använts under natten. Hon är inte i skolan och ingen vet vart hon har tagit vägen. Polisen kopplas in och familjens stabila grund skälver till. Något senare hittas Lydia drunknad i den närliggande sjön och familjen rasar.

Lydia skulle aldrig begå självmord, någon annan måste vara inblandad. Nath är övertygad om att Jack som bor på samma gata är skyldig, eller åtminstone inblandad på något sätt. Nath har sett Lydia åka omkring i hans bil, något som inte föräldrarna vet om, och Nath vet att Jack inte är att lita på. Han är inte en person som skulle bli ihop med någon som Lydia, han måste haft någon annan avsikt med deras träffar.

I boken får vi i tillbakablickar veta vad som hänt tidigare, vad som påverkat familjemedlemmarna. Hur mamman försvann under flera månader när Lydia och Nath var små för att sedan ännu en gång ge upp sin dröm, denna gång för gott. Hur pappan gick på en skola där han var den invandraren. Hur mamman gjorde allt för att slå sig fri från sin egen mamma, den perfekta hemmafrun. Boken handlar även om hur lite föräldrar egentligen vet även fast de tror sig känna sina barn, hur tonåringar inte delar med sig av sin hemliga värld. Det är smygrasism, livsmål, prestationskrav och familjedynamik och en noga uppbyggd drömvärld som rasar.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Paradiset ligger under mammas fötter" av Gina Dirawi

Mona och Mila bor i en norrländsk småstad och har alltid varit vänner och gjort allt tillsammans. De till och med vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår (ibland med mindre brännskador som följd). Men Mona har blivit alltmer rebellisk. Milas mamma och de andra kvinnorna i moskén tycker inte att Mila borde umgås med Mona, hon är ingen bra förebild. Både Mila och Mona borde vara lite mer som Nadine, tycker de. Nadine som har perfekta betyg, perfekt smink och vars slöja aldrig ligger fel.

Mona vill ha frihet och revolution men ingen förstår henne. Alla i moskén och alla i skolan är hatare. Hon får utlopp för alla sina känslor genom att måla graffitti, som när hon målar gympa-Ove som en gris på en av skolans väggar. Det är konst som visar sanningen, inte klotter som många verkar tycka. Monas mamma är dödssjuk och ligger på sjukhus och hennes pappa lämnar knappt sovrummet, inte ens för att hälsa på mamman. Istället ligger han där och storröker och förfaller mer och mer.

Mila strävar efter att vara perfekt. Hon ska få A i alla ämnen så att hon kan bli läkare trots att hon hatar alla slags kroppsvätskor och baciller och handspriten är hennes bästa vän. Sådant går väl att vänja sig vid? Hon satsar även på att gifta sig med en perfekt och pålitlig kille. Men det känns inte som att det räcker, det känns inte som att hon duger. Hur ska hon någonsin kunna vara tillräcklig i hennes mammas ögon, eller i hennes pappas som bara är en alldeles för stor tavla på väggen i lägenheten?

Mona och Mila kämpar med vänskapen. Trots allt alla säger är de lojala mot varandra, det har de alltid varit. Men på studentdagen kraschar allt. Monas mamma har dött och hon hinner inte ens berätta för Mila innan hon och pappan åker till Beirut för att begrava mamman. Mila blir samtidigt tvångsinlagd på psyket, där hon även tillbringat en tid innan, och blir avstängd från omvärlden.

Något senare ser livet till att de båda befinner sig samtidigt i det flyktingläger i Beirut där deras mammor en gång träffades. I lägret bor även Monas släkting Nour och Mona står inte ut med att se hur framför allt kvinnorna i lägret behandlas. Hur de våldtas och sedan tar sitt liv på grund av skam utan att någon gör något för att stoppa. Kvinnorna skvallrar och skämtar högljutt på salongen, men Mona vet att de bryr sig mer än vad de vill ge sken av. De vill inte ha det såhär. Men de är maktlösa. Vad ska de göra när enda sättet att lämna lägret ofta är att bli bortgift med en äldre man i ett västerländskt land?

Gina Dirawi har skrivit denna boken för sitt 16-åriga jag, en bok som hon velat läsa då. En bok om kvinnlig frigörelse, att vilja vara något annat eller någon annan, att hitta en ny plats i tillvaron, att slå sig fri. Boken handlar också om hur mycket som måste offras för att nå den där friheten, alltihop skrivet med ett mustigt språk som gör platser och lukter levande (och detta ofta inte på ett trevligt sätt).

/Skolbibliotekarie-Josefine

Julkalender 2019: Lucka 5

5.

Hålla andan

av Flora Wiström

Mina, Daria och Sam är syskon. Daria har alltid varit den som alla ser upp till. Hon är tävlingssimmerska som spås en lysande framtid. Mina har alltid befunnit sig i skuggan, aldrig riktigt kunnat komma upp på Darias nivå. Sommaren efter studenten har kompisarna vänt Mina ryggen och hon funderar över vad som ska hända med livet. Då försvinner Daria. Spårlöst. Kläder och pass är borta så hon verkar ha gett sig av frivilligt, men samtalen går till telefonsvararen och sms:en besvaras inte. Mina och Sam blir oroliga men vill inte blanda in sina föräldrar som städar dödsboet efter mormor. Snart förstår de att Daria bär på stora hemligheter, hemligheter som hon inte anförtrott någon. Var är hon? Och hur ska de hitta henne om hon kanske inte ens vill bli hittad?

"Hålla andan" av Flora Wiström

Mina har precis tagit studenten och sommaren, och hela vuxenlivet, ligger framför henne. Men hon vet inte vad hon vill, hon vet inte vilka de där drömmarna hon ska förverkliga är. Pojkvännen Chippen har gjort slut och gänget hon hängde med har vänt henne ryggen. Storasyster Daria är aldrig hemma, hon så gott som bor i simhallen. Daria är en framgångsrik och lovande simmerska och snart är det SM. Då har hon inte tid med Mina. Daria är såklart bra på allt annat också. Hon hade bra betyg i skolan och är snäll och omtänksam, en sådan där som verkligen bryr sig.

Mamma och pappa åker iväg för att städa ur mormors dödsbo och lämnar Daria, Mina och lillebror Sam ensamma i lägenheten. Utan minsta förvarning försvinner Daria. Ena stunden ligger hon och sover i sin säng och i nästa är hon borta. Mina märker att hon tagit med sig pass, kläder, smink och krämer så hon bör ha gett sig av frivilligt. Men vart? Och varför? De ringer men kommer bara till röstbrevlådan och sms:en får inga svar. Sam tycker inte de ska oroa sig, och verkligen inte att de ska oroa föräldrarna i onödan. Men Mina kan inte sluta oroa sig. Hon kan inte sluta tänka på den där gången hon hittade Daria i badkaret med allt blod, när ambulanspersonalen bar iväg henne i pappas morgonrock.

Mina cyklar till simhallen och fortsätter med det varje dag. Hon tar på sig Darias baddräkt och tar sig an vattnet steg för steg. Mina har aldrig tyckt om vatten. Som öronbarn kändes det omöjligt att bli någon simmare. Men hon gör det ändå, det känns som något hon behöver göra för Darias skull. I simhallen kliver hon litegrann in i Darias värld, den värld som var hennes. Här finns Jamal i receptionen som röker gräs på taket och har dåligt samvete för att Daria försvunnit, och tränaren Rickard som kört extrapass med Daria nästan så länge hon kan minnas. Här finns också Cissi som Mina inte riktigt kan stå emot, som hon ohjälpligt dras till.

Ju mer Mina hänger i simhallen desto mer förstår hon vad lite hon egentligen vet om Darias liv och vad hon känner innerst inne. Mina har alltid trott att simningen var Darias val, att hon levde och andades simning eftersom det var det enda som gjorde henne lycklig. Men tänk om det inte är så? Tänk om hon egentligen vill göra något annat? Det blir allt tydligare att Daria bär på stora hemligheter, hemligheter som hon inte berättat om för någon.

/Skolbibliotekarie-Josefine