"Vår bästa tid" av Kiley Reid

 

Emira vet inte vad hon vill göra med sitt liv. Hon har ett deltidsjobb som transkriberare och är även barnvakt åt familjen Chamberlains äldsta dotter, treåriga Briar. En kväll när det är extra kris ställer hon upp för familjen och kommer direkt från en fest för att passa Briar. De går till en mataffär och där blir Emira anklagad för att ha kidnappat Briar. En ung svart kvinna med en blond liten tjej, det går liksom inte ihop sig i de förbipasserandes ögon. Dessutom är det sent på kvällen när ett så litet barn egentligen inte ens borde vara uppe. En väktare tillkallas och stämningen blir jobbig. Emira känner sig både arg och rädd. Det är inte förrän Mr Chamberlain dyker upp som allt reds upp.

Under tiden har en vit man som heter Kelley filmat alltihop med sin mobil. Klippet skulle kunna bli viralt och ge Emira upprättelse men hon vill inte att det ska spridas. Hon träffar dock Kelley vid ett senare tillfälle och de börjar dejta. Kelley är en sådan som nästan bara har svarta vänner och bara har haft svarta flickvänner. Han ser sig själv som en öppen och fördomsfri människa. Men stämmer det verkligen? Eller anstränger han sig för mycket för att verka vara den där öppna? Blir det fel i alla fall?

Mamman i familjen som Emira jobbar hos, Alix Chamberlein, är en snygg, vit och rik. Hon är en slags influencer som byggt ett feministiskt varumärke kring sin person. Nu börjar Alix intressera sig för Emira och ta reda på mer om henne och vad hon gillar. Hon vill också ha en så bra relation till sin nanny som hennes väninnor har. Men Alix blir nästan besatt. Hennes känslor för Emira börjar snudda vid förälskelse. När det sedan visar sig att Kelley och Alix har ett förflutet och en gemensam historia de berättat på helt olika sätt förändras allt.

Boken heter ”Such a fun age” på engelska.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"One last stop" av Casey McQuiston

 

August är 23 år när hon flyttar till New York. Hon känner inte någon i hela stan och hon äger nästan ingenting heller. Det är så hon vill ha det. Hon vill vara ensam och hon vill inte äga en massa saker. August är helt övertygad om att det allra bästa och smartaste sättet att ta sig fram i livet är ensam, utan band till något eller någon.

Augusts morbror Augie försvann när han var ung och mamman har fortfarande inte gett upp hoppet om att hitta honom. Hon är fast besluten att lyckas och letandet efter morbrodern har följt August under hela uppväxten. Hon har fått vara med och leta igenom register, ta sig in på förbjudna ställen och fråga ut människor som eventuellt skulle kunna veta något. Mamman skickar fortfarande filer till henne som hon vill att August ska kolla upp, men August känner att hon har fått nog av alltihop. Hon vill inte att hela hennes liv ska vara som en polisutredning.

I New York får August ett erbjudande om att flytta in i en lägenhet där Niko, Myla och Wes bor. De är alla lite speciella, på ett bra sätt, och August blir snabbt en del av gänget. Hon får även jobb på en diner i närheten och pluggar lite vid sidan om. När August ska ta tunnelbanan och linje Q till skolan ser hon henne för första gången. Jane. En helt underbar tjej som alltid har samma skinnjacka, samma trasiga jeans och samma ryggsäck. Varenda gång August tar ett tåg på linje Q så är Jane där och August blir kär. Superkär.

Men det är något som är lite konstigt med Jane, något som inte riktigt går att sätta fingret på. När August lär känna henne visar det sig att hon är fast i tiden och på tunnelbanelinjen. Jane kommer från 1970-talet och har åkt samma tunnelbanelinje år efter år. Det är omöjligt för henne att gå av tåget. Exakt hur länge hon varit där vet inte Jane, minnen är väldigt suddiga, och hon kan inte heller minnas vad som gjorde att hon hamnade på tåget och fastnade i tiden. Hur är det ens möjligt? Kan August göra något för att hjälpa henne? Och vill August ens att Jane ska tillbaka till 70-talet utan henne?

Casey McQuiston har även skrivit ”Red, white & royal blue”/”Rött, vitt & kungligt blått”.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Tidsfördriv" av Matilda Gunnarsson Rathsman

 

Det är 365 dagar kvar till Mys dödsdag och det firas ordentligt. My lever i ett samhälle som liknar vårt men där födelsedagar inte är viktiga. Alla vet istället när de ska dö och vad som kommer vara deras sista syn, och varje levelsedag firas som vi firar födelsedagar. My har den stora oturen att hon inte kommer bli särskilt gammal, hon är bara 17 år nu. Många försöker lura döden genom att försöka befinna sig på ett säkert ställe på dödsdagen för att slippa dö, eller tvärtom ta livet av sig innan den rätta dödsdagen. Men hur man än gör går det inte att smita från sin dödsdag, döden kommer alltid ikapp.

Mys morfar dog innan det datum han sagt till familjen och alla säger att han ljög om datumet. Men tänk om han inte gjorde det? Tänk om det ändå går att lura döden? När My träffar Theodor Ed med den röda regnrocken får hon ännu mer att tänka på. Han verkar inte följa några regler och får henne ännu mer att fundera på om dödsdatumet inte är så definitivt ändå. Mys kompis Märta, som inte berättat sitt dödsdatum för någon, vill såklart också hitta ett sätt för My att leva vidare men hon varnar My för att hänga mer med Theo. Theo med de gröna ögonen, de ögon som påminner väldigt mycket om de ögon My vet kommer att vara hennes sista syn.

Samtidigt som dödsdagen närmar sig fortsätter livet som vanligt. De går i skolan, hänger med kompisgänget, bråkar med föräldrar och planerar studenten. Men klockan tickar närmare och närmare. Hur lever man sitt liv när man är 17 år och det bara är ett år kvar? Hur hanterar man att de flesta kompisar kommer att få fortsätta sina liv tills de är gamla? Kommer My hinna allt hon vill göra innan hon dör?

Boken har tilldelats utmärkelsen ”Hjärtans Fröjd” för Sveriges bästa ungdomsbok 2021.

/Skolbibliotekarie-Josefine