"Paradiset ligger under mammas fötter" av Gina Dirawi

Mona och Mila bor i en norrländsk småstad och har alltid varit vänner och gjort allt tillsammans. De till och med vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår (ibland med mindre brännskador som följd). Men Mona har blivit alltmer rebellisk. Milas mamma och de andra kvinnorna i moskén tycker inte att Mila borde umgås med Mona, hon är ingen bra förebild. Både Mila och Mona borde vara lite mer som Nadine, tycker de. Nadine som har perfekta betyg, perfekt smink och vars slöja aldrig ligger fel.

Mona vill ha frihet och revolution men ingen förstår henne. Alla i moskén och alla i skolan är hatare. Hon får utlopp för alla sina känslor genom att måla graffitti, som när hon målar gympa-Ove som en gris på en av skolans väggar. Det är konst som visar sanningen, inte klotter som många verkar tycka. Monas mamma är dödssjuk och ligger på sjukhus och hennes pappa lämnar knappt sovrummet, inte ens för att hälsa på mamman. Istället ligger han där och storröker och förfaller mer och mer.

Mila strävar efter att vara perfekt. Hon ska få A i alla ämnen så att hon kan bli läkare trots att hon hatar alla slags kroppsvätskor och baciller och handspriten är hennes bästa vän. Sådant går väl att vänja sig vid? Hon satsar även på att gifta sig med en perfekt och pålitlig kille. Men det känns inte som att det räcker, det känns inte som att hon duger. Hur ska hon någonsin kunna vara tillräcklig i hennes mammas ögon, eller i hennes pappas som bara är en alldeles för stor tavla på väggen i lägenheten?

Mona och Mila kämpar med vänskapen. Trots allt alla säger är de lojala mot varandra, det har de alltid varit. Men på studentdagen kraschar allt. Monas mamma har dött och hon hinner inte ens berätta för Mila innan hon och pappan åker till Beirut för att begrava mamman. Mila blir samtidigt tvångsinlagd på psyket, där hon även tillbringat en tid innan, och blir avstängd från omvärlden.

Något senare ser livet till att de båda befinner sig samtidigt i det flyktingläger i Beirut där deras mammor en gång träffades. I lägret bor även Monas släkting Nour och Mona står inte ut med att se hur framför allt kvinnorna i lägret behandlas. Hur de våldtas och sedan tar sitt liv på grund av skam utan att någon gör något för att stoppa. Kvinnorna skvallrar och skämtar högljutt på salongen, men Mona vet att de bryr sig mer än vad de vill ge sken av. De vill inte ha det såhär. Men de är maktlösa. Vad ska de göra när enda sättet att lämna lägret ofta är att bli bortgift med en äldre man i ett västerländskt land?

Gina Dirawi har skrivit denna boken för sitt 16-åriga jag, en bok som hon velat läsa då. En bok om kvinnlig frigörelse, att vilja vara något annat eller någon annan, att hitta en ny plats i tillvaron, att slå sig fri. Boken handlar också om hur mycket som måste offras för att nå den där friheten, alltihop skrivet med ett mustigt språk som gör platser och lukter levande (och detta ofta inte på ett trevligt sätt).

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Allt jag vet om kärlek" av Katja Timgren

Axel går natur på gymnasiet och ska snart ta studenten. Han är en sådan typisk naturelev, en elev som pluggar hela tiden eftersom det är något naturelever gör. Han är inte så sugen på att gå på fester utan rätt nöjd med att bara umgås med Simon och Tilda som han känt sedan de var fem. Efter studenten ska han plugga vidare till någon form av ingenjör på universitetet i stan.

Petter är en sådan alla kretsar kring, en sådan som är solen medan Axel snarare är Uranus. Det känns som att Petter är en typisk estetelev, en sådan som är vegan, pratar med alla, klär sig i hemstickade tröjor och aldrig är rädd för att säga sin åsikt. Petter går på en annan skola och kommer till Axels skola för att gå samma skrivarkurs som Axel. Simon och Tilda blev väldigt förvånade när Axel valde skrivarkursen, det var nästan så att han själv blev förvånad, istället för någon extra mattekurs eller något annat han skulle ha mer nytta av.

När Axel för första gången pratar med Petter i trappan innan en lektion förändras allt, han blir en annan. En Axel 2.0 som han inte visste att han kunde vara. Han följer efter Petter eftersom han vill träffas igen, han hänger med på en demonstration, han går på fester med esteter och andra han aldrig träffat innan. Snart förstår han också att det där han känner för Petter är något mer en bara en himla bra vänskap, han vill ha något mer.

Men Petter är inte bara den glada solen med ett stort leende. Han har en pappa som han inte vill veta av, som fått honom och hans mamma att flytta fler gånger än han kan hålla räkningen på, och han har ett mörker som kan blossa upp och göra att han inte står ut, som gör att han vill skada sig själv. Axel hör rykten om hur Petter kan vara, hur han kan bli, men förstår inte allvaret förrän han ser det med egna ögon. Men hur ska han veta hur Petter egentligen mår innerst inne när han inte berättar något, när han hela tiden är en solig yta?

/Skolbibliotekarie-Josefine

"The places I've cried in public" av Holly Bourne

Amelie var tvungen att flytta från de norra delarna av England till de södra med sina föräldrar då hennes pappa fick sparken och inte kunde hitta något jobb närmare. Amelie fick lämna sitt älskade Sheffield, sina vänner och sin pojkvän Alfie. Alfie och hon gjorde slut men hade en plan. De skulle ses om två år igen när de skulle börja plugga på universitet i Manchester. Två år är inte mycket. Två år går att ta sig igenom. Tills dess skulle Amelie behöva skaffa sig nya kompisar trots sin blyghet och överleva sin scenskräck utan Alfies stöd. Men det skulle gå.

Snart träffade dock Amelie Reese och föll direkt. Han var så snygg med sin hatt och välklädda stil och så otroligt charmig. Trots att han så småningom fick henne att känna sig osäker på hans kärlek och som att hon var tvungen att trippa på tå omkring honom älskade hon honom. Reese var den rätta. Inga varningsklockor ringde. Amelies nya kompis Hannah försökte få henne på andra tankar, hon försökte varna. Hannah tyckte det var sjukt dåligt av Reese att komma upp på scen när Amelie haft ett bejublat framträdande och ta över showen medan Amelie enbart tyckte det var oerhört romantiskt och gulligt.

En tid senare har Reese gjort slut. De har hamnat där Hannah befarade. Amelie är helt förkrossad. Hon orkar ingenting. Hon orkar inte gå till skolan. Hon orkar inte skriva låtar. Hon vill bara att Reese ska ta henne tillbaka så att hennes liv blir helt igen. I ett försök att förstå vad som egentligen gick fel bestämmer sig Amelie för att återbesöka alla de ställen där hon gråtit offentligt. Alla de ställen där gråten berott på förhållandet med Reese. Ska ett förhållande verkligen innehålla så mycket gråt, ska det göra så ont? Medan Amelie tar sig till alla de platser där hon gråtit och tänker tillbaka på vad som egentligen hände förstår hon mer och mer. Hon förstår varför hon ofta kände sig så värdelös i Reeses sällskap men samtidigt inte kunde vara utan honom.

Detta är inte en kärlekshistoria i den traditionella bemärkelsen. Det är en bok om den mörka sidan av kärlek, om att befinna sig i ett destruktivt förhållande utan att ens inse det själv. Om att hitta och bygga upp sig själv igen.  

/Skolbibliotekarie-Josefine