Denna bok kände jag direkt att jag
skulle läsa när jag fick höra att den kom ut. Jag är nämligen från Ingelstad
och denna bok utspelar sig i just det samhället så min läslängtan efter denna
var stor. Lisa Bjärbo har ju tidigare skrivit bland annat ”Det är så logiskt
alla fattar utom du” som utspelar sig här i Växjö där huvudpersonerna går på
Katedralskolan, och det är ju alltid extra skoj med böcker som man kan känna
igen sig i miljöerna i.
"Djupa ro" handlar om ett kompisgäng,
David, Ludde, Tove och Paula, som skingrats över världen efter studenten. Någon
har åkt för att backpacka, någon har börjat plugga i Uppsala och någon har
dragit till Norge för att rensa fisk. Men deras kompis Jonatan, som var ett år
yngre, blev kvar. Nu samlas hela gänget i sin uppväxtort igen, i Ingelstad,
eftersom de ska gå på begravning. Jonatans begravning. Han har hittats död
under bryggan vid badplatsen Djupa ro.
David är berättaren i boken och han känner så väl igen känslan så fort han kommer tillbaka till Ingelstad. Skvallret på Ica,
grannarna som tittar och pekar, mammas olika sätt att rufsa honom i håret. Det är som om ingenting förändrats
även fast allt förändrats inom honom.
På ett sätt är det även som vanligt när
gänget träffas, de intar sina gamla invanda roller och allt känns ungefär som
innan. Förutom ett det såklart finns ett stortstort tomrum där Jonatan borde ha varit. De
försöker umgås och trösta varandra men blir hela tiden påminda om att
Jonatan inte är där, att han fattas. De kan glömma för några få sekunder, skratta
och skämta, men får sedan dåligt samvete för att de sitter där och är glada när
Jonatan är död och inte finns bland dem längre.
De bearbetar sin sorg tillsammans
men försöker också reda ut vad det egentligen var som hände. För är det inte
lite mysko att Jonatan gick och badade helt ensam på kvällen? Och visst är det
konstigt att han var full också, Jonatan som aldrig dricker?
Denna bok är betydligt mer allvarlig
än Bjärbos tidigare böcker som haft ett lite mer romantisk-komedi-skimmer
över sig, lite humoristiska och mysiga sådär. Detta kan man ju inte kalla mysläsning med tanke på ämnet, men det är fortfarande minst lika bra. Och
om ni, som jag, känner till Ingelstad, Djupa ro och 240-bussen som karaktärerna åker så
får boken ännu ett extra plus.
/Skolbibliotekarie-Josefine