När Elsa är 9 år ser hon sin egen ren bli dödad av en man hon känner igen mycket väl. Hon ser mannen när han skär av renens öra men skräms till tystnad och vågar inte vittna. Hon säger ingenting till någon om vad hon sett, men hon sparar renens lena öra som en påminnelse av vad hon utsatts för och samerna fortsätter att utsättas för.
Under Elsas uppväxt fortsätter attackerna mot renarna och rasismen mot samerna som den gjort under generationer tidigare. Samerna och deras renar utsätts för brott, poliserna utreder inte ordentligt på grund av resursbrist. Det händer igen och igen. Och igen. Och igen. Det känns inte som att det är någon mening att vittna om vad man sett eller hört, polisen bryr sig ändå inte. Attackerna benämns av polisen som stöld vilket också gör att utredningarna prioriteras ner, men det är ju egentligen något mycket värre. En form av hatbrott och brott mot samernas hjärta.
I vuxen ålder kämpar Elsa mer för samernas och renarnas rätt att bli tagna på allvar. För det blir hon kallad lapphora och lappfitta och de samiska barnen i skolan hon jobbar på vill helst inte att hon ska fortsätta. Allting blir bara värre för dem då. De utsätts för mer mobbning och behandlas mer illa.
Elsas
mamma är inte samisk men pappan har haft renar hela sitt liv och hans föräldrar
bor precis intill. Det är Elsas bror Mattias som ska ta över och bli renskötare
sedan eftersom det är så traditionen säger. Egentligen är det Elsa som både
vill och kan, men det spelar ingen roll.
/Skolbibliotekarie-Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar