"Jag och Earl och tjejen som dör" av Jesse Andrews

"Detta är den roligaste boken om döden som du någonsin kommer att läsa" står det att läsa på baksidan av "Jag och Earl och tjejen som dör" av Jesse Andrews. Detta låter kanske något konstigt men det är precis vad det är. En rolig bok om döden. När boken är utläst är det främst känslan av att ha läst en rolig bok som dominerar framför det sentimentala och tårdrypande. Det ska dock sägas att humorn i boken är något speciell, jag kan tänka mig att antingen gillar man den eller så gör man inte det.

Huvudpersonen heter Greg och han är 17 år och går i high school. Han har inte särskilt bra självförtroende och tycker inte att han är varken särskilt snygg eller smart. Han har dock kommit på det ultimata sättet att krångla sig igenom den djungel som high school är. Han umgås med alla slags grupper (sportfånar, nördar, hårdrockare), men bara litegrann. Greg undviker därmed skickligt att skaffa sig fiender, men han tillhör inte någon grupp "på riktigt" och har inte heller några riktiga vänner. Mer än en. Han heter Earl och är en speciell människa som inte är rädd för att säga vad han tycker och ofta blir förbannad. Han bor med sin mamma och ett gäng bröder och där är det fritt fram att göra i princip som man vill eftersom pappan inte är närvarande och mamman endast är närvarande fysiskt och inte bryr sig nämnvärt om vad som händer i huset. Risken finns dock att man blir nedslagen av Earls småkriminella bröder så Greg och Earl hänger mestadels hemma hos Greg. 

Greg och Earl är filmskapare. Tillsammans gör de mer eller mindre utflippade filmer inspirerade av filmklassiker som de inte visar för någon. De tycker själva att filmerna är mer eller mindre värdelösa men de fortsätter av någon anledning ändå med en viss förhoppning om att de någon gång ska få till något bra.

Greg lever ett rätt behagligt liv och är rätt nöjd enda tills hans mamma en dag kommer med den briljanta idén att Greg ska börja umgås med en tjej som heter Rachel och har leukemi för att muntra upp henne. Greg har umgåtts med Rachel litegrann, men det var ett tag sedan, och han ser framför sig den konstiga situationen som kommer uppstå när han hör av sig till Rachel och helt utan anledning vill börja hänga med henne igen. Men ändå säger han, av någon anledning som han knappt ens förstår själv, ja och mamman blir överlycklig.

Så de börjar umgås och Greg känner sig inte särskilt bekväm, men Rachel är nöjd och tycker att Greg är himla rolig och skrattar ofta hysteriskt åt saker som han säger. Greg förstår inte riktigt varför, men fortsätter att skämta och göra Greg glad för att om inte annat göra sin mamma nöjd. Snart kommer även Earl med på ett litet hörn och så är de ett gäng.

Denna bok blir aldrig sentimental eller tårdrypande på det sätt som man skulle kunna tänka sig att en bok om en ung människa som har cancer skulle bli. Dels är detta på grund av, eller tack vare, den ständigt genomsyrande humorn som Greg som berättare står för. Och sedan bidrar det faktum att Greg aldrig själv blir särskilt sentimental. Han påstår att han inte ens tycker särskilt mycket om Rachel och är själv inte så berörd av att hon har cancer. Därför blir man som läsare påverkad av Gregs känslor, eller snarare bristen på känslor. Man tänker att det inte är någon big deal, precis som Greg verkar tycka. Men även fast detta i första hand är en rolig bok sätter man dock såklart skrattet lite i halsen då det ju ändå är en bok om en ung människa som ska dö, och det är ju aldrig särskilt trevligt.

Boken finns även på engelska och heter då ”Me and Earl and the dying girl”, och den finns även som film med samma titel.

/Skolbibliotekarie-Josefine