Författaren Ester Roxberg kommer härifrån trakten och
har bott i Rottne även gått här på Katedralskolan i Växjö. Hon har bland annat även
skrivit boken ”Min pappa Ann-Christine” om sin pappa som är präst och
transvestit. Denna bok är hennes första roman och den kom ut 2011. Eftersom
Ester är härifrån så utspelar sig boken i Växjö och tjejerna det handlar om går
på Katedralskolan vilket ger boken ett extra läsvärde. Huvudpersonerna fikar på
Broqvists, går ut på Grace och tar promenader runt Växjösjön.
Boken handlar om Astrid och Ellen som är bästa vänner.
De har egentligen inte så jättemycket gemensamt. Astrid är indietjej medan Ellen
är den sportiga och duktiga. Trots detta blev de ändå bästa vänner redan första
dagen i gymnasiet, de blev liksom över när alla andra parade ihop sig, och har
hållit ihop sedan dess. Nu har tre år gått och de ska snart ta studenten och
släppas ut i det verkliga livet. Livet ligger framför dem och de har en massa
planer. De kan göra vad som helst, resa runt jorden, backpacka, bara vara fria.
De längtar iväg båda två, men kanske inte riktigt åt samma håll.
Det är Astrid som berättar men man får också höra
Ellens röst och tankar i boken genom hennes brev som finns insprängda i texten.
Ellen har alltid varit den mest spralliga av dem, den glada och sorglösa som
tagit livet litegrann med en klackspark. Men nu under sista året händer något.
Ellen börjar plötsligt bete sig märkligt, tycker Astrid. Hon sover mindre och
hon drar sig undan. Hon blir smalare, argare och mer sorgsen. Ellen börjar
tycka att allt känns meningslöst, att själva livet och allt vad det innebär
känns meningslöst. Hon försvinner allt mer in i sig själv och bort från både
världen och Astrid. Astrid vet inte riktigt vad hon ska göra. Hon försöker göra
sitt bästa för att finnas där för Ellen och stötta henne. Hon vill så gärna
hjälpa men känner hopplösheten när Ellen inte lyssnar, när hon inte når fram
till henne. Men samtidigt blir hon irriterad på henne när hon bara drar sig
undan. Hon vet ju att hon själv tycker att Ellen är hennes bästa kompis, men
tycker inte Ellen likadant? Varför vill hon inte hänga med henne längre? Och
varför kan Ellen inte bara anförtro sig åt henne? Astrid känner att Ellen
slutat lita på henne och börjar umgås med andra istället för att slippa att
känna sig lämnad och övergiven. Hon vill ju leva sitt eget liv, och Ellen
verkar ju inte vilja vara med där. Ibland är det lättare att lämna för att helt
enkelt slippa att själv bli lämnad.
Ellen dras ner alltmer i depressionen och Astrid står
vid sidan om och kan inte göra något. Detta handlar boken mycket om, att stå
utanför och vilja hjälpa men inte kunna eller veta hur. Det handlar mycket om
svårigheten att stå bredvid. Ett tungt ämne, absolut, men även mycket viktigt.
En fin bok om ett svårt och tungt ämne.
/Skolbibliotekarie-Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar