"Jag lever, tror jag" av Christine Lundgren

Det är en vanlig, grå tisdagseftermiddag efter en seg lektion i engelska som slutar halv 6 när Kim, utan någon som helst förvarning, får beskedet att en av hennes bästa vänner har dött i en bilolycka. Allt rasar. Moa, som var ett år äldre, galen och alltid full av nya planer och framtidsdrömmar, har kört in i ett träd med sin bil och finns inte längre.

Kim är den som berättar i boken och själva berättelsen är uppdelad efter det antal dagar som passerar från det att Moa dör. Boken utspelar sig från dag 1, när Kim får beskedet, till dag 218 och berättas hela tiden ur just Kims perspektiv. Det är inte långt kvar till studenten, studenten när hon skulle bli fri och flytta till London tillsammans med Moa. Nu känns allt hopplöst och meningslöst och hon förstår inte hur hon ska kunna orka. Kim plågas också av frågan om det verkligen var en olycka eller om Moa begick självmord. Det sägs att det inte fanns några bromsspår på olycksplatsen och frågan om varför Moa i så fall ville ta livet av sig gnager i Kim.

Kim har kompisen Amanda, den tredje pusselbiten i deras gäng, men hon orkar inte riktigt med henne heller. Amanda försöker prata och sträcka ut en hand men Kim vill inte ta den. Hon vill hellre vara ensam i sin sorg och blir arg och otrevlig mot Amanda. Snart ger Amanda helt enkelt upp och pratar inte med henne längre. Så nu har Kim en bästa kompis som är död och en som hon är osams med och hon känner sig riktigt, riktigt ensam.

Kim har ingen vidare lust att gå till Moas grav i dagsljus, men hon bestämmer sig en natt för att ta sig dit i skydd av mörkret. Grinden till kyrkogården är stängd men hon klättrar över muren och träffar på en gammal man inne på kyrkogården. Den gamle mannen, Stig, har förlorat sin fru och brukar sitta vid hennes grav om nätterna. Han har till och med kopierat kyrkvaktmästarens nyckel så att han ska kunna ta sig in när han vill. Av någon anledning går det så himla lätt att prata med Stig. Han lyssnar och Kim berättar om Moa och alla jobbiga tankar som hon inte kan dela med någon annan. De pratar om framtiden, vad hon ska göra efter gymnasiet och vad hon vill bli, och de pratar om körkortet som hon inte tagit och om att hon kanske kan övningsköra med Stig. Han finns där, lyssnar och förstår när alla andra försvinner.

Detta är en fin och sorglig berättelse om att bli kvar och hantera sorgen, om hur man kan tackla den på olika sätt. För livet går ju vidare även fast det känns meningslöst, det går inte att bromsa och pausa.

/Skolbibliotekarie-Josefine