Julkalender 2018: Lucka 1

1.

 Inuti huvudet är jag kul

av Lisa Bjärbo

Liv flyttar med sin pappa från söder i Stockholm till ett hus mitt ute i Ingelstad, i Säljeryd utanför Ingelstad. Hon får börja på en ny skola, Katedralskolan och bestämmer att hon ska prata, vara social och skaffa vänner. Men istället sluter hon sig som vanligt. På den muntliga redovisningen på franskan händer något som gör att hon bestämmer sig för att inte gå tillbaka till skolan mer.

"Inuti huvudet är jag kul" av Lisa Bjärbo

Liv har växt upp med sin pappa i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Pappa med sin iver att ge sig in i nya projekt och att träffa nya människor. Helt olik Liv. En dag meddelar han att hans drömhus på orten där han växte upp, Ingelstad i mörkaste Småland, är till salu. Det är visserligen ett renoveringsobjekt men det tindrar i pappas ögon och Liv förstår att hon måste säga ja. Ja till flytten. Ja till en ny skola. Ja till ett nytt liv. Pappa har offrat så mycket för henne, hon måste ge tillbaka. Och pappa försäkrar att det bara är på försök. Funkar det inte så flyttar de tillbaka igen. Det är inget mer med det. 

En mörk februarimorgon står sedan Liv på en ödslig busshållplats vid en landsväg någonstans mitt ute i ingenstans och väntar på en buss som hon inte ens vet hur hon ska stanna. Det är fem kilometer till närmaste mataffär och Liv och pappa har redan testat på att cykla sträckan med tunga matkassar eftersom de inte har någon bil. Första dagen på den Katedralskolan i Växjö väntar. Nu gäller det. Liv vill gärna undvika att sticka ut. Men den nya tjejen sticker automatiskt alltid ut. Ska hon för en gångs skull kanske försöka prata med någon, skaffa lite riktiga vänner, börja om? Hon måste våga, våga vara sig själv. För inne i huvudet är hon ju faktiskt rätt kul. Men Liv märker direkt att det där med att bli någon annan, eller att våga lite mer, inte är så lätt. Alla i klassen känner redan varandra, hon kommer in mitt i terminen och hon hittar ingenstans. Hon försöker möta blickar, hon försöker vara social, hon försöker prata men det känns hopplöst. Det går inte. Hon sluter sig som hon brukar.

Efter några veckor ska de arbeta i par på franskan och redovisa muntligt. Liv får lite panik. Hon ska jobba med någon hon inte känner. De ska redovisa muntligt. Det kan ju bara sluta på ett sätt, katastrof. Hon hamnar med Gunnar, killen som hon spanat på i smyg på bussen och som hon döpt till Dostojevskij. Kanske kan detta funka ändå, kanske blir det så bra som Gunnar säger, kanske kan Liv våga ta sig ur sitt skal. Men så händer det där hemska på redovisningen som gör att Liv bestämmer sig för att inte gå till skolan mer utan istället fördriver dagarna på stan. Pappa får ju inte märka något.

Igenkänning, Växjö och Ingelstad, psykisk ohälsa och humor i en fin mix.

/Skolbibliotekarie-Josefine

Julkalender 2015 Lucka 2

2.

Djupa Ro
av Lisa Bjärbo

Lisa Bjärbos senaste bok utspelar sig i Ingelstad. 19-åriga Jonathan hittas död under bryggan vid badplatsen Djupa ro. Hans fyra närmaste vänner har flyttat från samhället efter studenten men kommer nu tillbaka för att gå på begravningen, för att hitta en väg igenom det svåra och för att förstå vad som hände Jonathan. För varför var han ute och simmade ensam mitt i natten? Och varför var Jonathan full, han som aldrig drack annars?

"Djupa ro" av Lisa Bjärbo

Denna bok kände jag direkt att jag skulle läsa när jag fick höra att den kom ut. Jag är nämligen från Ingelstad och denna bok utspelar sig i just det samhället så min läslängtan efter denna var stor. Lisa Bjärbo har ju tidigare skrivit bland annat ”Det är så logiskt alla fattar utom du” som utspelar sig här i Växjö där huvudpersonerna går på Katedralskolan, och det är ju alltid extra skoj med böcker som man kan känna igen sig i miljöerna i.

"Djupa ro" handlar om ett kompisgäng, David, Ludde, Tove och Paula, som skingrats över världen efter studenten. Någon har åkt för att backpacka, någon har börjat plugga i Uppsala och någon har dragit till Norge för att rensa fisk. Men deras kompis Jonatan, som var ett år yngre, blev kvar. Nu samlas hela gänget i sin uppväxtort igen, i Ingelstad, eftersom de ska gå på begravning. Jonatans begravning. Han har hittats död under bryggan vid badplatsen Djupa ro.

David är berättaren i boken och han känner så väl igen känslan så fort han kommer tillbaka till Ingelstad. Skvallret på Ica, grannarna som tittar och pekar, mammas olika sätt att rufsa honom i håret. Det är som om ingenting förändrats även fast allt förändrats inom honom.

På ett sätt är det även som vanligt när gänget träffas, de intar sina gamla invanda roller och allt känns ungefär som innan. Förutom ett det såklart finns ett stortstort tomrum där Jonatan borde ha varit. De försöker umgås och trösta varandra men blir hela tiden påminda om att Jonatan inte är där, att han fattas. De kan glömma för några få sekunder, skratta och skämta, men får sedan dåligt samvete för att de sitter där och är glada när Jonatan är död och inte finns bland dem längre.

De bearbetar sin sorg tillsammans men försöker också reda ut vad det egentligen var som hände. För är det inte lite mysko att Jonatan gick och badade helt ensam på kvällen? Och visst är det konstigt att han var full också, Jonatan som aldrig dricker?

Denna bok är betydligt mer allvarlig än Bjärbos tidigare böcker som haft ett lite mer romantisk-komedi-skimmer över sig, lite humoristiska och mysiga sådär. Detta kan man ju inte kalla mysläsning med tanke på ämnet, men det är fortfarande minst lika bra. Och om ni, som jag, känner till Ingelstad, Djupa ro och 240-bussen som karaktärerna åker så får boken ännu ett extra plus. 

/Skolbibliotekarie-Josefine