"Paradiset ligger under mammas fötter" av Gina Dirawi

Mona och Mila bor i en norrländsk småstad och har alltid varit vänner och gjort allt tillsammans. De till och med vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår (ibland med mindre brännskador som följd). Men Mona har blivit alltmer rebellisk. Milas mamma och de andra kvinnorna i moskén tycker inte att Mila borde umgås med Mona, hon är ingen bra förebild. Både Mila och Mona borde vara lite mer som Nadine, tycker de. Nadine som har perfekta betyg, perfekt smink och vars slöja aldrig ligger fel.

Mona vill ha frihet och revolution men ingen förstår henne. Alla i moskén och alla i skolan är hatare. Hon får utlopp för alla sina känslor genom att måla graffitti, som när hon målar gympa-Ove som en gris på en av skolans väggar. Det är konst som visar sanningen, inte klotter som många verkar tycka. Monas mamma är dödssjuk och ligger på sjukhus och hennes pappa lämnar knappt sovrummet, inte ens för att hälsa på mamman. Istället ligger han där och storröker och förfaller mer och mer.

Mila strävar efter att vara perfekt. Hon ska få A i alla ämnen så att hon kan bli läkare trots att hon hatar alla slags kroppsvätskor och baciller och handspriten är hennes bästa vän. Sådant går väl att vänja sig vid? Hon satsar även på att gifta sig med en perfekt och pålitlig kille. Men det känns inte som att det räcker, det känns inte som att hon duger. Hur ska hon någonsin kunna vara tillräcklig i hennes mammas ögon, eller i hennes pappas som bara är en alldeles för stor tavla på väggen i lägenheten?

Mona och Mila kämpar med vänskapen. Trots allt alla säger är de lojala mot varandra, det har de alltid varit. Men på studentdagen kraschar allt. Monas mamma har dött och hon hinner inte ens berätta för Mila innan hon och pappan åker till Beirut för att begrava mamman. Mila blir samtidigt tvångsinlagd på psyket, där hon även tillbringat en tid innan, och blir avstängd från omvärlden.

Något senare ser livet till att de båda befinner sig samtidigt i det flyktingläger i Beirut där deras mammor en gång träffades. I lägret bor även Monas släkting Nour och Mona står inte ut med att se hur framför allt kvinnorna i lägret behandlas. Hur de våldtas och sedan tar sitt liv på grund av skam utan att någon gör något för att stoppa. Kvinnorna skvallrar och skämtar högljutt på salongen, men Mona vet att de bryr sig mer än vad de vill ge sken av. De vill inte ha det såhär. Men de är maktlösa. Vad ska de göra när enda sättet att lämna lägret ofta är att bli bortgift med en äldre man i ett västerländskt land?

Gina Dirawi har skrivit denna boken för sitt 16-åriga jag, en bok som hon velat läsa då. En bok om kvinnlig frigörelse, att vilja vara något annat eller någon annan, att hitta en ny plats i tillvaron, att slå sig fri. Boken handlar också om hur mycket som måste offras för att nå den där friheten, alltihop skrivet med ett mustigt språk som gör platser och lukter levande (och detta ofta inte på ett trevligt sätt).

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Internment" av Samira Ahmed

Det är USA i en nära framtid och den nyligen valda presidenten har infört en hel del förändringar i landet. För ett år sedan bestämdes att alla muslimer skulle registreras och att invånare i landet skulle kunna omlokaliseras i krigstider. För en månad sedan uttalade sig presidenten om att alla muslimer är ett hot mot USA.

Layla lever ett helt vanligt liv tillsammans med sina föräldrar. Hon går i skolan, hänger med kompisar och umgås med sin pojkvän David. Den senaste tiden har dock allt förändrats. Utegångsförbud råder på kvällarna och egentligen får hon inte träffa David då det anses fel att hon som muslim är tillsammans med en jude. Layla och David struntar i detta och träffas ändå även fast det är farligt och de hela tiden måste smyga för att inte bli upptäckta.

En dag dyker ett gäng beväpnade och uniformerade män upp hemma hos Layla och hennes föräldrar. De blir informerade om att de, mot sin vilja, från och med nu ska bo i ett interneringsläger mitt ute i öknen tillsammans med andra muslimer. De får några få minuter på sig att packa ihop personliga tillhörigheter i en väska och sedan blir de tvingade ur sitt hem utan tid att ta farväl.

I interneringslägret är internerna uppdelade efter härkomst och de bor i familjevis i små baracker med övervakningskameror. Det är strängt förbjudet att vara ute på kvällarna, beväpnade vakter patrullerar gatorna och drönare övervakar ständigt lägret från luften vilket omgärdas av ett elektriskt stängsel. Det poängteras hela tiden att de inte är fångar, ingen ska känna sig instängd.

Layla känner sig dock instängd hela tiden, den trånga baracken kväver henne. Hon måste göra något. Nu. Tillsammans med Ayesha och Soheil som hon träffat i lägret diskuterar hon hur de ska göra, hur de ska kunna göra sina röster hörda, hur de ska kunna komma bort från det trånga lägret och ut i friheten. Layla vägrar att bara sitta och vänta. Snart får de även hjälp från oväntat håll och kanske finns det ändå en möjlighet att de kan göra skillnad. Alla revolutioner måste börja någonstans, med en röst.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Jag ska rädda er alla" av Émilie Frèche

Éléa är en helt vanlig sextonåring. Hon bor med sina föräldrar i en lägenhet i norra Frankrike, är småkär i Marin som jobbar i en bokhandel och hänger med sin bästa kompis Johanna. Hennes pappa har algeriskt ursprung och är muslim men han har aldrig utövat sin tro särskilt aktivt.

På Éléas sjuttonåriga födelsedag är dock allt förändrat. Mamman är ensam kvar i lägenheten. Pappan sitter inspärrad på en klinik för psykiskt sjuka. Éléa befinner sig i Syrien efter att ha rymt dit för att viga sitt liv åt IS. Hur kunde detta hände? Hur kunde Éléa gå från att vara en vanlig tonåring till att bli en djupt troende muslim som vill bli kallad Umm Soumeyya?

I tre dagböcker får vi följa vad som egentligen hänt och vad som händer sedan. Mamman skriver sin dagbok efter att Éléa rymt som brev till sin dotter, brev som inte skickas och inte får några svar. Hon skriver om sorg och saknad men också om hur hon försöker använda sina erfarenheter till att göra gott, till att hjälpa andra i samma situation. Hon engagerar sig i en organisation som arbetar för att hjälpa föräldrar till radikaliserade ungdomar och ungdomar som kommit tillbaka eller stoppats på väg mot Syrien. Pappan har vanföreställningar och vet ibland inte om han befinner sig i Frankrike eller är tillbaka i sin barndoms Algeriet. Han bestämmer sig för att skriva brev till presidenten men får för sig att presidenten är någon helt annan och är rädd för att besökare i själva verket är spioner som kommer för att övervaka honom. Éléas dagbok handlar om tiden innan hon tog sig till Syrien. Vad som gjorde att hon blev djupt troende och radikal muslim. Hur hon började engagera sig i små frågor, hittade likasinnade på nätet och steg för steg antog fler och fler muslimska traditioner. Hur hon började skriva med Abu Ali som lovade att ta hand om henne och gifta sig med henne bara hon var en sann och ren muslim. Dessa tre dagböcker utgör tillsammans pusselbitarna i historien och ger oss förståelse för hur det som faktiskt hände kunde hända.

En aktuell och intressant bok om ett väldigt viktigt ämne. Författarinnan är mycket engagerad i kampen mot rasism och radikaliseringen av ungdomar.

/Skolbibliotekarie-Josefine