"Pojken som följer sin skugga" av Kadir Meral

Memo och kompisarna Xalil och Yusuf har precis tagit studenten och livet ligger framför dem. Efter sommaren ska Memo börja plugga till lärare på Göteborgs universitet och Yusuf ska plugga i Linköping. Xalils betyg räcker inte till att komma in på någon bra utbildning men han är inte särskilt ledsen för det, han retar mest Memo och Yusuf och tycker att de är plugghästar.

På första föreläsningen sätter sig Amanda jämte Memo och hennes hästsvans rör vid hans hals. Amanda väcker något inom honom, något som han egentligen varken vill eller kan känna. Han kan inte vara ihop med en svensk tjej, han måste gifta sig med en kurdisk tjej. En kurdisk tjej hans föräldrar valt ut. Gärna från hembyn som de lämnade för sex år sedan.

Föräldrarna sitter mest hemma i förorten i Angered. Mamman kan knappt någon svenska, kan inte läsa och får dagarna att gå genom att baka och laga traditionell kurdisk mat. Pappan har ett deltidsjobb och tillbringar resten av tiden framför teven med parabol kedjerökandes. Memo tycker det känns som att föräldrarna inte gett Sverige en chans. De har förlorat sitt hopp och sätter nu istället hoppet till sina barn. De är noga med att barnen ska ta vara på de möjligheter Sverige ger dem, att plugga och skaffa sig ett respektabelt yrke. Men de får inte bli för svenska, får inte ta till sig för mycket av den svenska kulturen. Föräldrarna är livrädda för att familjen ska tappa sin kurdiska identitet och de är övertygade om att de en gång i framtiden kommer att flytta tillbaka till sin hemby.

Memo träffar Amanda mer och mer och blir alltmer förälskad men han drar sig för att låta henne träffa hans föräldrar. När han väl tar mod till sig och tar hem Amanda slutar det inte alls bra. Föräldrarna tycker att han överger deras kultur och särskilt pappan gör klart för Memo att om han vill vara tillsammans med Amanda så är han inte deras son längre. Memo hamnar mitt emellan. Han älskar Amanda men han älskar också sin familj, han är inte beredd att ge upp någon av dem.

Samtidigt förändras Xalil mer och mer. Han odlar skägg, läser koranen och går till moskén, något han aldrig brukade göra annars. Han är besviken på att Memo inte hänger med Ortens Pojkar längre och tycker att han sviker sitt arv och allt de offrat för varandra under uppväxten. Men Memo vill inte vara en del av det längre, han kan inte vara en del av de skumma grejer som sker i Angered.

Memo står plötsligt vid flera vägval. Ska han välja kärleken till Amanda framför sina föräldrar och småsyskon? Ska han skaffa en studentlägenhet och bryta sig loss från orten? Eller ska han bo kvar, ge upp inför föräldrarnas önskan, låta traditionen föras vidare och låta dem skaffa en potentiell fru till honom?

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Rosenregimen" av Elin Bengtsson

Niko flyttar från småstaden som ingen kommer ihåg namnet på till den större staden där hon ska börja plugga genusvetenskap på universitetet. Hon blir inneboende hos en gammal dam och tycker det är skönt att komma ifrån småstadens kvävande känsla, att äntligen få bli fri. Ungdomskärleken Toffee, Nikos första och enda förhållande, är kvar i småstaden och Niko klarar sig utan honom.

På en buss träffar hon Emmy, Emmy som hon ohjälpligt dras till. Allt känns förtrollat och härligt. Emmy är butch och vegan, och hon lockar fram Nikos kvinnliga och flickiga sida. Men Emmy vill leva livet tillsammans på ett helt annat sätt än vad Niko vill. Emmy vill boka in gemensamma grejer på kvällarna, planera och laga matlådor, pyssla med växterna och odla örter i små krukor i fönstret. Niko förstår inte riktigt. Hon vill vara ute sent och dansa och festa. Hon vill leva livet. Hon vill ta alla chanser hon får att få känna sig fri. Niko förstår inte alls varför Emmy blir så himla upprörd när hon kommer hem sent. Hon förstår inte varför hon sitter och väntar med middagen klar. Emmy ser det som att det är självklart att man i ett förhållande meddelar om man inte kommer hem till middagen, Niko tycker att man kan få vara lite mer spontan och inte så kontrollerande.

Efter ett tag börjar Niko känna det som att väggarna i lägenheten krymper omkring henne, hon känner sig klaustrofobisk. Men samtidigt är kärleken för Emmy stor. Kan hon bara strunta i kärleken och istället satsa på sin egen identitet? Gör man så? Är inte kärleken det viktigaste? Allt annat borde väl gå att kompromissa om? Men Niko kan inte hjälpa att hon känner sig mer och mer instängd. Det där med att leva tillsammans med någon annan är svårt. Men är det för svårt?

I början av boken har de gjort slut och Niko har flyttat ut. Hon försöker desperat få tag på Emmy men hon kommer bara till telefonsvararen. Igen och igen och igen. Bit för bit får vi veta vad som hände, vad som ledde till att det inte funkade.

/Skolbibliotekarie-Josefine

Julkalender 2018: Lucka 17

17.

Hatar alla utom dig

I hate everyone but you

av Gaby Dunn och Allison Raskin

Ava och Gen är bästa vänner och ska börja på college i varsin ände av USA. De bestämmer sig för att skriva till varandra varje dag, boken är enbart uppbyggd av mail och sms, och berätta om allt. Men de börjar litegrann utvecklas åt olika håll. Gen utforskar sig själv genom olika sexuella förbindelser samtidigt som hon skriver avslöjande reportage i skoltidningen medan Ava känner sig ensam och försöker bota sin sociala fobi genom att gå med i en förening och skaffa sig en pojkvän. Kommer deras vänskap hålla med hundratals mil emellan dem?

Julkalender 2017: Lucka 22

Jag vet allt det här

av Annika Paldanius

Hanna är strax över 20 och har flyttat från familjen i Dalarna för att plugga till läkare i Göteborg. Hanna vet en massa, hon har lätt för att minnas allt hon lär sig. I Göteborg finns Anna som bor i samma korridor och Filippa med sitt röda hår och smittande skratt. Tillsammans är de oövervinnerliga. De pluggar, går på fester, gör praktik på olika avdelningar och har filmkvällar med kladdkaka. Men så börjar Filippa bli nere och deppig. Vad ska Hanna göra när allt det hon vet och all vetenskap inte räcker till?

"Jag vet allt det här" av Annika Paldanius

Hanna har flyttat från Dalarna till Göteborg för att plugga till läkare. Hemma i Dalarna finns hennes pappa, hennes läkare till mamma, systern som bloggar om bakning och farmor med de röda naglarna. I Göteborg finns vännerna Anna och Filippa som alltid står vid Hannas sida. Tillsammans är de oövervinnerliga och klarar allt. De pluggar, festar, går på yoga, bakar kladdkaka och har alltid varandra. Filippa har pojkvän och en fin lägenhet värd att avundas medan Hanna och Anna bor i samma studentkorridor och hittar nya, tillfälliga, killar när de är ute och festar.

Hanna är en sådan som kommer ihåg saker, hon vet en hel massa grejer. Varje kapitel börjar även med olika varianter av ”Jag vet…”. Hon vet saker och applicerar dem på omvärlden. Hon vet till exempel att läkarna skakar på huvudet åt patienter i hennes generation om man söker för något med hjärtat, och hon vet att läkarutbildningen är den mest snedrekryterade av alla utbildningar. Hon vet även att det varannan sekund är någon i världen som försöker ta livet av sig och att koffein blockerar adenosinreceptorer. Vad hon än gör kopplar hon det till saker hon vet. När hon är på spinning med Anna funderar hon över Annas astma och medicinska termer kopplade till denna och när hon äter rabblar hon latinska namn på delar av svalget inombords.

Under året då de pluggar internmedicin händer något. Det händer mycket. Hannas puls börjar rusa och hon blir tvungen att operera hjärtat. Anna röker och struntar i sin astma som blir värre. Den annars alltid så färgsprakande och perfekta Filippa förlorar sin glans och blir deppig, glider in i en depression. Plötsligt finns inget kul i Filippas liv och allt är bara grått grått. Hanna känner sig otillräcklig. Hon vet inte hur hon ska nå fram till Filippa. Hon vill locka fram Filippas skratt, det finaste hon vet. Men allt Hanna vet räcker inte. Alla fakta, all vetenskap och allt annat hon minns och lärt sig räcker inte till för att hjälpa Filippa. Hanna börjar tvivla på sitt yrkesval, vad gör man när vetenskapen inte räcker till? Och vad gör man när det inte går att ge en annan människa hopp och glädje, även fast man hemskt gärna vill?

/Skolbibliotekarie-Josefine