Bidrag 8

Ingen deadline 

Allt som gör jag nu har deadline till imorgon, eller idag, beror på hur man tänker. Jag sitter och funderar på hur mycket av skolarbete har jag kvar, när mobilens ljud hörs inuti min skribordshylla. Klockan blir snart tre på natten.

Mitt mål är att öva på organisationsförmågan. Men av någon anledning när kommer jag hem, finns det andra roliga och mer intressanta saker att göra än läxorna. Sedan upptäcker jag plötslig klockan elva att det är dags att börja med skolarbete. Det händer alltid, och varje gång känner jag som om de stora svarta cirklarna under mina ögon blir större och större.

Mobilens skärm speglas i mina ögon medan jag läser. Det är denna person som jag har varit kompis med. Varit kompis med - hon vet inte att det är bara hon som tycker fortfarande om mig. Hon vill bjuda mig på bion på någon film som hon vill se. Men jag hatar såna.

En suck kommer ur munnen, och jag tänker att ljuga att jag är upptagen hela helgen. Men det gör jag inte. Min svettiga hand ligger trött på skrivbordet. Jag hade försökt så många gånger, varför kan jag inte lyckas? Åtminstone finns det deadline - annars skulle jag göra ingenting hela dagen.

Mobilens ljud hörs igen, och jag tittar åt alla håll för att komma på något att skriva tillbaka. Vad händer om det finns ingen deadline?

Nu är konsekvenserna inte bara sömnlösa nätter eller dåliga betyg. Jag ljuger till mig själv och andra. Avsluta denna förhållande försökte jag så många gånger, att det verkar omöjligt att räkna. Varje gång när jag säger till mig själv, att jag inte ska vara lat, att jag ska prioritera de viktigaste saker, så förlorar jag.

När skolarbetes deadline närmar sig, hoppar jag genast på stolen, tar alla nödvändiga saker och börjar göra allt under mindre än en ögonblick. Men nu- det finns ingen deadline. Inget som tvingar mig att starta. Det är jag som måste tvinga mig själv att börja. Det är jag som bestämmer - inte någon deadline. 

Jag trycker svaret på knappar och vet inte om jag ska le eller gråta. Det verkar som om de sakerna utan deadline är de svåraste att klara av. 

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 7

 Jag var där

Jag var där när hennes mamma kämpade och skrek rakt ut. Jag var där när hennes mamma och pappa tittade på och älskade varje del av henne. Första gången hon åt riktig mat, då var jag där. Likaså vid första stegen, äntligen kunde hon gå. Hon skrattade så mycket åt livet. Hon älskade att lära sig läsa, att leka med de andra barnen. I ettan snöade det på midsommar och jag såg henne gömma sig bakom det höga gräset och kasta snöbollar. Hon äcklades när hennes föräldrar kysste varandra. På innebandyn var hon minst och sämst. I femman kände jag hur gärna hon ville vara med den där killen med blont hår, hon kunde inte sluta tänka på honom. I sjuan hände något. Det var inte lika kul att leka med de andra barnen längre och hon slutade duscha på idrotten. Hon kastade inte några snöbollar när första snön föll. Innebandyn gick bättre, hon blev värvad i åttan, hon var lovande. Jag var där när hon pirrande cyklade till sin första fest, när hon kysste den där blonda killen. Jag såg henne berätta att de två var ett nu. “Mamma, vi är ett nu.” Hon grät när hon såg honom hångla med en annan tjej, hon svor att hon aldrig skulle falla igen. Allt kändes meningslöst i nian, hon kämpade för betygen och gav upp på innebandyn. Hon var inte lovande längre. Första dagen på gymnasiet tittade hon på alla ungdomar med olika kläder och undrade om någonting betydde något. Hon föll igen, men han hade svart hår som ramlade ner i ögonen. “Mamma, vi är ett nu”. Ett år senare var det en skrivartävling, hon vann och livet kändes lite meningsfullt. Jag var där när killen med svart hår tittade på henne och älskade varje del av henne. Första gången de var nakna tillsammans. Han dumpade henne, älskade inte henne längre sa han. Aldrig igen tänkte hon. En solig vårdag sprang hon ut med 28 andra elever och skrek högt. Jag var med när hon sjöng visor högt med en fnittrig röst på hennes första fylla och när hon föll för en ny kille. Jag var där när hon kissade på pinnen och började gråta. Hon kramade killen och sa att hon var för ung för det här. Jag var där när hon tog bort mig. Men sen var jag inte där mer.

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 6

Jag orkar inte mer

-        Vilka människor, jag blir lika trött varje gång, sade fabriksägaren till sig själv högt. Och vad glor du på? Sätt fart och jobba om du vill ha en slant! Sade han till mig på ett bestämt och lite argt sätt.

-         Ja det ska jag! Sade jag till honom lite ledsamt.

-         Bra! Sade han till mig och stack iväg till sitt kontor.

Jag trär symaskinen och tar fram mina redskap och material. Maskinen är precis träd och mallen är framtagen när jag känner något som tar i ryggen. Som att något slår på mig fast ingen är där. Jag ställer mig upp men vill bara sätta mig ner igen. Jag känner ett kraftigt illamående och huvudvärk. Ett hopp om att någon kan hjälpa mig är det enda jag ser nu. Eftersom att jag jobbar på kväll är jag ensam kvar här. Jag ropar på fabriksägaren men han hör mig inte. Jag börjar känna mig orolig nu. 

Jag måste kräkas nu. Jag går iväg till toaletten och på vägen tillbaka möts jag av en arg blick hos fabriksägaren.

-         Och vad gör du, Henrich? Ska inte du ta och jobba? Frågade mig fabriksägaren lite sådära arg.

-        Jag känner mig inte alls bra Herr Carson, jag kan verkligen inte jobba mer.

-         Jag har ont i huvudet och har kraftig ryggvärk. Kan inte Herr Carson ha lite förstånd för mig? Frågade jag Herr Carson lite snällt.

-         Det har jag också haft men har ändå kunnat jobba i 40 år. Sätt fart och jobba nu istället för att stå här och gnälla! Jag är redan trött på allt detta tjat och gnäll så gör mig inte mer irriterad än vad jag redan är. Svarade Carson hårt och bestämt.

Jag går tillbaka till min arbetsplats och fortsätter jobba. Jag bara känner hur jag vill lägga mig ner och vila. Det återstår inte lång tid förens arbetsdagen är slut men varje sekund räknas nu. Nu måste jag lägga mig, oavsett vad. Jag lägger mig på det hårda golvet, i alla fall bättre än den hårda trästolen. Jag hör fotsteg en bit bort komma med språng. Det enda jag tänker nu är om jag ska försöka stiga upp utan att han märker att jag har lagt mig eller ligga kvar här.  Mina tankar sprids och snurras som en virvelvind i mitt huvud när jag plötsligt ser ett bestämt ansikte framför mig. Nu får det vara nog!........

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 5

Projekt I.A.

Oktober 23

Jag försöker alltid undvika ögonkontakt när jag går förbi hennes cell. Eller “undersökningsrum” som mina kollegor rättar mig. Jag vet inte mycket om experiment I.A. eftersom jag är en temporärt inhyrd psykolog, men inget om experimentet är humant. Jag är svuren till tystnad med dödshot om allt som har med projektet att göra

Cellen är placerad i mitten av ett stort tomt rum gjutet i betong. I cellen finns det en stol som håller fast en tioåriga flicka med handklovar på armar och ben, samt utrustning som mäter allt från hjärtslag till hjärnvågor. Den lilla flickan har bara på sig en tunn vit sjukhusklädnad, och hennes smutsiga hår hänger i strimlor över hennes ansikte. 

Hon har inget namn hon kan minnas, och att göra som mina kollegor och kalla henne “projektet” känns fel, så jag har börjat att kalla henne för Ia. Trots en vecka med samtal har hon inte sagt ett ord till mig. Hon sitter bara lealös i stolen och stirrar ner i golvet. Under min tredje dag försökte jag få henne att titta upp -- något jag inte kommer försöka igen. 

Vad har forskarna gjort med hennes ögon?

November 2

Ia har fortfarande inte sagt något, men jag märker att hon lyssnar. Jag undrar om forskarna skrämt henne så hon inte vågar prata.

November 5

Så fort jag lämnat Ia gick tre män i labbrockar in i rummet med armarna fulla av vassa verktyg, slangar, och saker jag inte ens vågar gissa vad det är. Jag har inte fått gå nära cellen sedan dess -- men betongväggarna har inte isolerat ljuden av hennes skrik. Hon kanske har en röst ändå.

November 15

Jag fick återuppta mina sessioner med henne idag. Hon ser värre ut än tidigare. Ia har sår och märken på varje kroppsdel, och mer blåmärken än hud. Hon tittar fortfarande inte på mig. Sessionen fortgick som de alltid gjorde. Inget hände. Precis innan jag reste mig för att gå stirrade hon mig plötsligt rätt i ögonen och sade tre ord med en så rosslig röst att jag inte kunde lista ut vad hon ville säga.

November 30

Jag blev inte insläppt på jobbet idag. Det verkar som att en stor kraft från insidan av rummet där Ia var krossade betongväggen, och att hon saknas. Jag kan inte låta bli att le för mig själv. Jag förstår vad Ia försökte säga.

“Jag ska ut.”

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 4

 Luffar-Lasse

Det var en gång en man som hette Luffar-Lasse. Han hade ett tovigt skägg som räckte ner till knäna för att kompensera för sin skallighet. Det enda han ägde var de sönderslitna kläderna på kroppen och ett muntert humör. Om nätterna sov han i övergivna ladugårdar och tågvagnar. När han var hungrig rotade han i containrar bakom restauranger eller snattade från Netto. Han var nöjd med sina livsval.

En dag när Luffar-Lasse var ute och gick såg han en anslagstavla om en portabel paninigrill på rea. Luffar-Lasse var kanske en olönsam dagdrivare men till och med han insåg vikten av varm mat för hälsans skull. Och man kunde värma upp vad som helst i en paninigrill. Problemet var att Lasse inte ägde en enda riksdal, så det var något han bestämde sig för att fixa på momangen.

Han gick till parken och såg en samling ungdomar halsa ölburkar. Ett gyllene tillfälle. Han förvrängde sin hållning och började skrika som en berusad gorilla. Ungdomarna blev så förskräckta att de övergav alla sina burkar och flydde från parken i högsta hastighet. Luffar-Lasse plockade glatt upp deras kvarlämnor och knallade ner till pantcentralen, där han hivade i flaskorna. Inom kort kikade ett kvitto på trettio kronor fram ur maskinen. Han sprang till affären och fick den panikslagna kassörskan att ge honom en trisslott i utbyte för kvittot. Han skrapade ivrigt bort skiktet med sina oklippta naglar, fullkomligt stirrig av förväntan.

Och hans någorlunda ansträngande resa hade lönat sig: han hade vunnit trettiofem kronor. Exakt vad paninigrillen kostade.

Han rusade till närmsta spelbutik och löste in lotten. Därefter sprang han till teknikaffären, och fick då äntligen hålla i den portabla paninigrillen. Han skuttade ut på gatan och drömde om alla bortslängda brödkanter han nu kunde värma upp. Men just vid det tillfället passerade han en pizzeria. En mustaschprydd kock schasade ut ett halvt dussin råttor som hade stulit några pepperoniskivor. Trots den jagande kvasten i baken såg råttorna lyckliga ut. De hade mat för dagen och behövde inte oroa sig över någonting.

Luffar-Lasse hade under äventyrets gång glömt bort vad luffarlivet handlar om. Inte moderna mojänger som gjorde livet för enkelt, utan att roffa åt sig det man kunde hitta och rymma från förargade butiksägare. Han slängde paninigrillen i närmsta soptunna och lunkade glatt vidare. Han kunde leva utan ägodelar, så länge han kände sig själv.

Tre månader senare dog Luffar-Lasse av salmonella.

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 3

Hemligheten med Donatellis frikadeller

Donatellis restaurang -- det lilla italienska stället mellan 11th och 12th Street -- var känt för sina frikadeller. Hade du smakat dem en gång, fanns ingen återvändo. Mr Donatelli -- ägaren och enda kocken -- var en stor, kraftig man. Han hade anlänt till New York i sin ungdom -- varför eller varifrån var det ingen som visste. Det enda någon visste säkert om Mr Donatelli var att han antagligen kunde knäcka nacken på en vuxen man med bara sin högerhand, och att han gjorde utsökta frikadeller. 

Rika knösar vallfärdade till Donatellis under 90-talet, då han börjat bli riktigt känd för sin mat. De erbjöd honom pengar och lyxresor, allt för att få reda på hemligheten bakom Donatellis frikadeller. Dessa tjocka, rika män har inte synts till sedan dess. Mr Donatelli förblev tyst. Och hans frikadeller förblev en klassiker på New Yorks gator. 

Den som gjorde den stora upptäckten -- knäckte hemligheten bakom frikadellerna -- var ingen annan än kökspojken och Mr Donatellis gudson, Armando. 15-årige Armando jobbade på Donatellis under kvällar och helger. Det var tack vare hans lathet som han befann sig just där han behövde befinna sig, kvällen då han upptäckte den stora hemligheten.

Regnet forsade ned över New Yorks smutsiga gator. Disken verkade vara oändlig, och Armando stod fortfarande med diskborsten långt in på småtimmarna. Han hade inte hunnit äta middag, och kände ett sugande, svart hål i magen. Han skulle just stjäla några brödpinnar, när han kände han det -- doften av nygjorda frikadeller.

Mr Donatelli hade gått hem för länge sedan. Restaurangen var tom. Men mycket riktigt stod där i köket en rykande het tallrik, fylld till bredden med stora köttbullar, tjock spaghetti, och blodröd tomatsås. Armando kunde inte motstå. Första tuggan gav honom ett oemotståndligt rus. Vid tredje hade han utvecklat ett beroende. Tallriken var snart tom, men han var ändå inte mätt. 

Det var nu Armando började känna sig annorlunda. Ett illamående gurglade upp i magen. Febern steg och svettet började rinna. Det sista han kände innan han svimmade var hur munnen börjades fyllas av något stort och vasst.

Han vaknade nästa morgon av att Mr Donatelli stod böjd över honom. Det fanns ett mörker i hans ögon. Han sträckte fram en hand stor som en stekpanna, och lyfte upp Armando som om han var en liten sparvunge. Doften av rött från gudfadern andedräkt slog emot honom. “Det är dags att du lär dig hur man gör frikadeller.”

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 2

 Mamma älskar Eskil

Jag stänger ned datorns lock. Mamma är hemma. Jag sitter tyst i hopp om att hon bara glömt sin plånbok igen. Jag skakar. Nej, plånboken har hon med sig. Hon ska inte iväg. Jävla skola. Jag vågar inte sätta på datorn igen. Lektionen börjar snart. Det hjälper inte, oavsett vad jag gör kommer jag hamna i knipa. Antingen drar jag av oron som ett plåster, öppnar datorn och är med på min lektion. Eller så stannar jag här tyst och hör mammas telefon plinga med ett meddelande från läraren. Mina händer skakar. Ogiltigt lösenord. Eskil? Avslöjad. Jag gör mig redo. Hela min kropp spänns. Jag är här mamma.

Duschens strålar slår hårt mot min rygg. Hej gubben, jag hörde inte att du va hemma. Varmvattnet har tagit slut för länge sen men jag är inte ren. Nej, jag hade lektion. All tvål och allt vatten i världen hade inte kunnat göra mig ren. Mamma älskar mig och jag älskar mamma. Jag ska självklart inte säga något, det hade gjort mamma ledsen. Som pappa brukade säga: en ledsen mamma är en ledsen familj. 

Jag saknar pappa, jag älskar mamma men jag saknar pappa. Det var bättre då. Varför ska allt detta hända mig?

Jävla skola.

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9

Bidrag 1

En plats i himlen

I tre års tid försökte du ta tag i min hand och dra mig ner på marken. Men under tre års tid var jag fast uppe i himlen långt ifrån dig. 

Jag föll två gånger. Två gånger som inte var för dig. Sen klättrade jag upp i himlen igen dit vi alla börjar våra liv och dit vi alla avslutar de. Jag lät dig inte dra mig ner från molnet jag satt på. Jag lät mig inte falla.

Men så en dag föll jag. Det var inte som det brukar vara, ett pladask ner på marken. Denna gången var det någon som fångade mig. Ett par starka armar offrade båda sina händer och lät mig landa tryggt och mjukt.

Amberly hörde tunga fotsteg och stängde fort igen det röda anteckningsblocket när James kom in i rummet. Rummet var litet och blått. Både sängen och kläderna i byrån var alldeles för små för de båda. James la armarna om sin hustru och gav henne en mjuk kyss på hjässan. Hans ögon glittrade när han såg på henne, när han såg på sitt livs mening. Amberly mötte hans blick och föll på nytt. Hon såg mannen som offrat allt för henne. Hon såg mannen som flyttat tusentals mil och gett upp alla sina drömmar för att uppfylla hennes. Hon såg mannen som snart skulle bli pappan till hennes barn. 

James la armen runt hennes midja och granskade hennes ansikte. Först log han, sedan blev han allvarlig. Han svalde hårt innan han berättade att han måste åka iväg. Han skyndade sig med att lägga till att han inte skulle bli borta länge, endast ett par dagar. Tanken på att vara borta från sin hustru sved i hjärtat. 

James åkte. Amberly gick i dagar och längtade efter sin make. Hon stod inte ut att vänta efter sitt livs glädje. Och så en dag knackade det på dörren. Amberly flög upp från stolen hon suttit på och var överlycklig över att få välkomna sin make. Men mannen som stod utanför dörren var inte James.

Amberly öppnade den röda anteckningsboken och började skriva.

Du gav upp hela ditt liv för min skull. Du gjorde mig till den lyckligaste kvinnan i världen. Du fångade mig när jag föll ner från himlen. Nu är det min tur att släppa din hand så att du får stiga upp till den plats vi alla kommer komma.

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9