"Dear Evan Hansen" av Val Emmich

Denna bok baseras på en väldigt populär musikal med samma namn av Steven Levenson, Benj Pasek och Justin Paul som spelats på Broadway och över hela USA. Musikalen har vunnit sex stycken Tony Awards, bland annat för bästa musikal och bästa musikalartist.  

Evan Hansen har det inte så lätt. Hans pappa har lämnat honom och mamman och flyttat till andra sidan landet och skaffat en ny familj. Mamman gör så gott hon kan för att försörja dem genom sitt jobb på sjukhuset men hon jobbar mycket och långa skift så Evan känner att han knappt pratar med eller ens ser henne emellanåt. Evan har det också jobbigt i skolan med det sociala. Han uppfattas som rätt egen och har svårt att umgås med övriga i skolan och skaffa vänner. Han ser den rättframma Jared som en vän, men Jared är väldigt noga med att alltid påpeka att han främst är en vän till familjen och inte så mycket mer än så.

Under sommaren har Evan ramlat från ett träd när han sommarjobbade och han har därför ett gips runt armen. Mamman kommer med den briljanta idén att han ska be eleverna i skolan att signera gipset och skickar med en märkpenna första skoldagen efter lovet. Det är ju den ultimata samtalsöppnaren enligt henne. I skolan går det dock sådär. Han lyckas i alla fall få en av skolans värstingar, Connor Murphy, att skriva sitt namn stort och tydligt på gipset. I nästa stund får Connor tag i det brev Evan skrivit till sig själv som en uppgift från hans psykolog. Ett brev han börjar ”Dear Evan Hansen” och avslutar med ”Sincerely, your best and most dearest friend, Me”. Ett brev där han för en gångs skull skrivit om hur hopplöst allt känns och hur osynlig han är för världen. Ett brev där han nämner att Connors syster Zoe är hans livlina, Zoe som Evan länge varit hemligt förälskad i utan att avslöja det för någon. Connor uppfattar det som att Evan skrivit brevet för att jävlas med honom, blir arg och tar brevet, och Evan ägnar de närmaste dagarna åt att ha ångest över och föreställa sig på vilka olika sätt Connor kan sprida brevet så att hela skolan får veta. Men inget händer och han börjar slappna av.

Några dagar senare blir Evan inkallad till rektorn. Där sitter en man och en kvinna som han aldrig sett tidigare. Och de har hans brev. Det är Connors föräldrar och det visar sig att Connor har begått självmord. Föräldrarna hittade Evans brev i Connors ficka och är nu övertygade om att deras son skrivit brevet till Evan och att de var bästa vänner i hemlighet. Det stora och tydliga CONNOR på Evans gips gör dem än mer övertygade. Evan blir bjuden till familjen på middag och av någon anledning börjar Evan hitta på historier om allt Connor och han brukade göra tillsammans vilka föräldrarna ivrigt suger åt sig. Detta är bara början och lögnen blir större och större. Samtidigt slutar Evan vara osynlig i skolan, han och Zoe börjar umgås mer och mer och han märker att föräldrarna finner en tröst i hans historier. Är inte sanningen alltid det rätta och bästa? Eller är det okej att ljuga om lögnen faktiskt hjälper människor? Och kan en lögn växa sig hur stor som helst utan att spricka till slut?  

/Skolbibliotekarie-Josefine

"That's not what happened" av Kody Keplinger

Det har gått tre år sedan skolskjutningen på Virgil County High School, tre år sedan Lees bästa kompis Sarah sköts till döds. Lee försöker gå vidare men det är så mycket som påminner om det som hände. Hela tiden. Årsdagen är alltid den värsta. På årsdagen söker hon och fyra andra överlevare som var på plats när det hände tröst hos varandra. De går inte till skolan. De försöker göra det bästa av dagen och finnas där för varandra. Det är Ashley som sitter i rullstol efter skolskjutningen, Denny som är blind och hörde sina bästa vänner dödas, Eden som befann sig i samma klassrum som sin kusin och såg henne bli skjuten till döds, Miles som kastade sig ovanpå Ashley framför mördaren och Kellie som befann sig på samma toalett som Lee och Sarah. Efter skolskjutningen lämnade Kellie staden på grund av anklagelser och påhopp från resten av samhället, men de andra finns kvar.

Lee vet dock något som ingen annan vet, något som skulle ha stor betydelse om det kom ut. Lee klarar inte av att vara ensam om sanningen, hon vill att alla ska få veta vad som egentligen hände. Historien om att Sarah dog som en martyr och försvarade sin tro in i döden har spridits över samhället och alla ser henne i ett helgonlikt skimmer. Ett halsband med ett kors hittades i badrummet där Lee, Sarah och Kellie befann sig och alla utgår från att det var Sarahs. Men Lee vet att det inte var hennes. Lee vet att hon aldrig hade det på sig. Och hon vet att Sarah inte sa något om varken Gud eller Jesus. Det enda hon gjorde när mördaren kom in i badrummet var att stå tyst ovanpå en toalett i ett bås tillsammans med Lee och hålla henne i handen allt vad hon orkade. Lee vet inte vad som skulle hända om detta kom ut men hon vet att det inte skulle tas emot väl, varken av samhället, kyrkan eller Sarahs föräldrar. Det var korshalsbandet som fick Kellie och hennes familj att lämna stan, invånarna att bli så arga och upprörda, eftersom Kellie påstod att det upphittade halsbandet var hennes.

Lee inser även att det inte bara är hennes berättelse som ingen känner till. Flera av de andra överlevande har inte heller fått berätta sina versioner av vad som hände. De har inte fått ge sitt perspektiv och dela sina tankar. Det känns inte rätt. Lee vill att en så sann bild av händelsen som möjligt ska komma ut, särskilt nu när de som är de sista överlevande snart ska lämna skolan. Snart kommer ingen på skolan veta hur det egentligen var, vad som egentligen hände. Lee bestämmer sig för att försöka få alla överlevande, inklusive Kellie, att skriva om vad som hände genom deras ögon. Det visar sig dock bli svårare än hon tänkt.

Är det värt att sträva efter sanningen även fast människor såras på vägen? Är det värt att jaga sanning och samtidigt offra sina vänner? Och finns det bara en sanning?

/Skolbibliotekarie-Josefine