"Paradiset ligger under mammas fötter" av Gina Dirawi

Mona och Mila bor i en norrländsk småstad och har alltid varit vänner och gjort allt tillsammans. De till och med vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår (ibland med mindre brännskador som följd). Men Mona har blivit alltmer rebellisk. Milas mamma och de andra kvinnorna i moskén tycker inte att Mila borde umgås med Mona, hon är ingen bra förebild. Både Mila och Mona borde vara lite mer som Nadine, tycker de. Nadine som har perfekta betyg, perfekt smink och vars slöja aldrig ligger fel.

Mona vill ha frihet och revolution men ingen förstår henne. Alla i moskén och alla i skolan är hatare. Hon får utlopp för alla sina känslor genom att måla graffitti, som när hon målar gympa-Ove som en gris på en av skolans väggar. Det är konst som visar sanningen, inte klotter som många verkar tycka. Monas mamma är dödssjuk och ligger på sjukhus och hennes pappa lämnar knappt sovrummet, inte ens för att hälsa på mamman. Istället ligger han där och storröker och förfaller mer och mer.

Mila strävar efter att vara perfekt. Hon ska få A i alla ämnen så att hon kan bli läkare trots att hon hatar alla slags kroppsvätskor och baciller och handspriten är hennes bästa vän. Sådant går väl att vänja sig vid? Hon satsar även på att gifta sig med en perfekt och pålitlig kille. Men det känns inte som att det räcker, det känns inte som att hon duger. Hur ska hon någonsin kunna vara tillräcklig i hennes mammas ögon, eller i hennes pappas som bara är en alldeles för stor tavla på väggen i lägenheten?

Mona och Mila kämpar med vänskapen. Trots allt alla säger är de lojala mot varandra, det har de alltid varit. Men på studentdagen kraschar allt. Monas mamma har dött och hon hinner inte ens berätta för Mila innan hon och pappan åker till Beirut för att begrava mamman. Mila blir samtidigt tvångsinlagd på psyket, där hon även tillbringat en tid innan, och blir avstängd från omvärlden.

Något senare ser livet till att de båda befinner sig samtidigt i det flyktingläger i Beirut där deras mammor en gång träffades. I lägret bor även Monas släkting Nour och Mona står inte ut med att se hur framför allt kvinnorna i lägret behandlas. Hur de våldtas och sedan tar sitt liv på grund av skam utan att någon gör något för att stoppa. Kvinnorna skvallrar och skämtar högljutt på salongen, men Mona vet att de bryr sig mer än vad de vill ge sken av. De vill inte ha det såhär. Men de är maktlösa. Vad ska de göra när enda sättet att lämna lägret ofta är att bli bortgift med en äldre man i ett västerländskt land?

Gina Dirawi har skrivit denna boken för sitt 16-åriga jag, en bok som hon velat läsa då. En bok om kvinnlig frigörelse, att vilja vara något annat eller någon annan, att hitta en ny plats i tillvaron, att slå sig fri. Boken handlar också om hur mycket som måste offras för att nå den där friheten, alltihop skrivet med ett mustigt språk som gör platser och lukter levande (och detta ofta inte på ett trevligt sätt).

/Skolbibliotekarie-Josefine

Julkalender 2019: Lucka 18

18.

Kyla

av Therese Henriksson

Det är 30 minusgrader ute. Strömmen går och verkar inte komma tillbaka. Hela samhället blir lamslaget utan el. Det går inte att få kontakt via telefon och maten tar slut. Kylan kryper in överallt, människor fryser ihjäl och desperationen tar över. Sofia och hennes syskon inser att de har bäst chans att klara sig om de tar sig ut till morfars gamla stuga med vedspis och sjön som kanske går att fiska i. Men först måste de få igång bilen, kan den ens starta när det är såhär kallt? Sofia kan inte heller släppa tankarna på Elias, hennes storebror Simons bästa vän, som är iväg på en konsert. De hade bestämt att de skulle berätta om sitt förhållande för Simon när han återvände efter helgen. Nu vet hon inte var han är eller om han någonsin kommer tillbaka.

"Middagsmörker" av Charlotte Cederlund

Sextonåriga Áili är uppvuxen i södra Sverige. Hennes mamma gick bort när hon var liten och under sin uppväxt har hon flyttat runt och bytt skola ofta. När hon förlorar sin pappa vet hon inte vart hon ska ta vägen. Hon får flytta till närmaste släkting, vilket visar sig vara hennes avlägsna morfar. Långt upp i Norrland, utanför Kiruna, ligger den lilla samebyn Idijärvi. Där ska Àili bo, hos sin morfar som hon aldrig träffat. Áili som knappt är van vid snö om vintrarna känner sig inte alls som hemma i byn, bland renar och meterdjup snö. Hon kämpar för att hitta sin plats i denna okända miljö. Áilis morfar heter Egel och ger inte det varmaste välkomnandet. Under en lång tid pratar han knappt med henne alls och spenderar all tid ute med renarna. De är mycket olika varandra, exempelvis så är Áili vegetarian men hos hennes morfar finns i princip bara renkött i olika former på menyn.

Med tiden kommer Áili in i livet i Idijärvi, hon får en vän som heter Olivia och kommer även nära sin morfars mamma Ráijá. Ráijá är mycket gammal och går för det mesta runt i en mossgrön klädnad. Hon är snäll mot Áili, de pratar och hon bakar bullar i mängder. Olivia är en munter tjej som är född och uppvuxen i de djupa skogarna i Lappland. Hon hjälper Áili mycket och lär henne om livet i samebyn.

Men så händer det saker i byn. Saker som varken Áili eller Olivia kan förklara. Den enda kopplingen de kan se är till det samiska arv Áili har, men vet så lite om. Hon blir indragen i konflikter som är hundra, kanske tusen år gamla. Det är alvarliga saker som kan hota hela Sápmi om inget händer och Áili verkar vara det enda hoppet.…

Jag läste boken i somras och blev helt såld. Så otroligt spännande, kunde inte lägga ifrån mig boken. Dessutom lärde jag mig jättemycket om samisk mytologi på ett väldigt roligt sätt då det är väl invävt i historian. Jag rekommenderar varmt att läsa boken på ett lov eller längre ledighet då du kan spendera timmar med boken.

"Middagsmörker" är första delen i en trilogi om Áili och hennes äventyr. Den andra boken i Idijärvi-trilogin heter "Gryningsstjärna" och kom ut 2017. Den tredje och sista boken heter "Midnattsljus" och släpps den 22/3.

/Prao-Klara (årskurs 8, Linnéskolan, Älmhult)

"Middagsmörker" av Charlotte Cederlund

16-åriga Áili har bott i Skåne hela sitt liv med sin pappa. Hennes mamma, som dog när hon föddes, var same och hennes pappa har hela tiden hållit henne bort från allt som har med samers kultur att göra. När hennes pappa dör i cancer måste hon flytta till en liten samisk by två och en halv timme från Kiruna där hennes morfar, som är den enda person som kan ta hand om henne, bor. Áili kan ingenting om den samiska kulturen och hon kan inte språket, det enda samiska med henne är hennes utseende och hennes efternamn. Hon bestämmer sig för att hon bara ska behöva stå ut i två år. Om två år är hon 18 och då ska hon bege sig så långt ifrån den samiska byn som hon bara kan. Långt ifrån all den snö och kyla som gör att hon inte kan gå runt i sneakers som hon alltid gjorde hela vintrarna i Skåne.

Morfar hämtar henne på flygplatsen och kör henne till den lilla samebyn som nu ska bli hennes hem. I alla fall i två år. När de kör in i byn känner hon något konstigt i kroppen,. Det är som om hon får någon form av anfall, som att hon får en stöt. Hon sneglar på morfar men han verkar inte ha märkt något och Áili tänker att hon kanske bara inbillat sig.

På ett sätt känns det nästan lite skönt att lämna Skåne även fast det är där hon känner sig hemma. Áili har alltid blivit betraktad lite som ett missfoster och har blivit mobbad under uppväxten. Hennes öga täcks av en vit hinna och ingen läkare har kunnat förklara varför. Hon ser perfekt, men hinnan har alltid funnits där. Dock visar det sig att det finns mobbare och elaka människor även i samebyn. Många av invånarna tycker inte att hon hör dit, de ser henne som en inkräktare som varken kan språket eller vet något om kulturen och Áili känner sig utfryst och utanför. Under ytan finns ett hat mellan svenskar och samer som går långt tillbaka i tiden.

Men detta är inte det värsta. Áili kastas in i en kamp som existerar någonstans mellan verklighet och fantasi, mellan det som är på riktigt och det som berättas i sagorna. Samernas fiender sedan hundratals år tillbaka är återigen på väg och de drömmar Áili alltid haft om björnar som jagar henne börjar likna verkligheten mer och mer. Fienderna måste besegras och det visar sig att Áili har en hel del av de egenskaper som krävs, stöten som hon fick när hon och morfar körde in i byn var inte inbillning utan ett tecken på att hon bär på magiska krafter. Med hjälp av bland annat sin gammelfarmor och sin nya vän Olivia ger hon sig in i kampen mot det onda.

Del två i serien om Áili, "Gryningsstjärna", släpps 18 januari.

/Skolbibliotekarie-Josefine