Julkalender 2018: Lucka 1

1.

 Inuti huvudet är jag kul

av Lisa Bjärbo

Liv flyttar med sin pappa från söder i Stockholm till ett hus mitt ute i Ingelstad, i Säljeryd utanför Ingelstad. Hon får börja på en ny skola, Katedralskolan och bestämmer att hon ska prata, vara social och skaffa vänner. Men istället sluter hon sig som vanligt. På den muntliga redovisningen på franskan händer något som gör att hon bestämmer sig för att inte gå tillbaka till skolan mer.

"Inuti huvudet är jag kul" av Lisa Bjärbo

Liv har växt upp med sin pappa i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Pappa med sin iver att ge sig in i nya projekt och att träffa nya människor. Helt olik Liv. En dag meddelar han att hans drömhus på orten där han växte upp, Ingelstad i mörkaste Småland, är till salu. Det är visserligen ett renoveringsobjekt men det tindrar i pappas ögon och Liv förstår att hon måste säga ja. Ja till flytten. Ja till en ny skola. Ja till ett nytt liv. Pappa har offrat så mycket för henne, hon måste ge tillbaka. Och pappa försäkrar att det bara är på försök. Funkar det inte så flyttar de tillbaka igen. Det är inget mer med det. 

En mörk februarimorgon står sedan Liv på en ödslig busshållplats vid en landsväg någonstans mitt ute i ingenstans och väntar på en buss som hon inte ens vet hur hon ska stanna. Det är fem kilometer till närmaste mataffär och Liv och pappa har redan testat på att cykla sträckan med tunga matkassar eftersom de inte har någon bil. Första dagen på den Katedralskolan i Växjö väntar. Nu gäller det. Liv vill gärna undvika att sticka ut. Men den nya tjejen sticker automatiskt alltid ut. Ska hon för en gångs skull kanske försöka prata med någon, skaffa lite riktiga vänner, börja om? Hon måste våga, våga vara sig själv. För inne i huvudet är hon ju faktiskt rätt kul. Men Liv märker direkt att det där med att bli någon annan, eller att våga lite mer, inte är så lätt. Alla i klassen känner redan varandra, hon kommer in mitt i terminen och hon hittar ingenstans. Hon försöker möta blickar, hon försöker vara social, hon försöker prata men det känns hopplöst. Det går inte. Hon sluter sig som hon brukar.

Efter några veckor ska de arbeta i par på franskan och redovisa muntligt. Liv får lite panik. Hon ska jobba med någon hon inte känner. De ska redovisa muntligt. Det kan ju bara sluta på ett sätt, katastrof. Hon hamnar med Gunnar, killen som hon spanat på i smyg på bussen och som hon döpt till Dostojevskij. Kanske kan detta funka ändå, kanske blir det så bra som Gunnar säger, kanske kan Liv våga ta sig ur sitt skal. Men så händer det där hemska på redovisningen som gör att Liv bestämmer sig för att inte gå till skolan mer utan istället fördriver dagarna på stan. Pappa får ju inte märka något.

Igenkänning, Växjö och Ingelstad, psykisk ohälsa och humor i en fin mix.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Antiloper" av Ester Roxberg

Författaren Ester Roxberg kommer härifrån trakten och har bott i Rottne även gått här på Katedralskolan i Växjö. Hon har bland annat även skrivit boken ”Min pappa Ann-Christine” om sin pappa som är präst och transvestit. Denna bok är hennes första roman och den kom ut 2011. Eftersom Ester är härifrån så utspelar sig boken i Växjö och tjejerna det handlar om går på Katedralskolan vilket ger boken ett extra läsvärde. Huvudpersonerna fikar på Broqvists, går ut på Grace och tar promenader runt Växjösjön.

Boken handlar om Astrid och Ellen som är bästa vänner. De har egentligen inte så jättemycket gemensamt. Astrid är indietjej medan Ellen är den sportiga och duktiga. Trots detta blev de ändå bästa vänner redan första dagen i gymnasiet, de blev liksom över när alla andra parade ihop sig, och har hållit ihop sedan dess. Nu har tre år gått och de ska snart ta studenten och släppas ut i det verkliga livet. Livet ligger framför dem och de har en massa planer. De kan göra vad som helst, resa runt jorden, backpacka, bara vara fria. De längtar iväg båda två, men kanske inte riktigt åt samma håll.

Det är Astrid som berättar men man får också höra Ellens röst och tankar i boken genom hennes brev som finns insprängda i texten. Ellen har alltid varit den mest spralliga av dem, den glada och sorglösa som tagit livet litegrann med en klackspark. Men nu under sista året händer något. Ellen börjar plötsligt bete sig märkligt, tycker Astrid. Hon sover mindre och hon drar sig undan. Hon blir smalare, argare och mer sorgsen. Ellen börjar tycka att allt känns meningslöst, att själva livet och allt vad det innebär känns meningslöst. Hon försvinner allt mer in i sig själv och bort från både världen och Astrid. Astrid vet inte riktigt vad hon ska göra. Hon försöker göra sitt bästa för att finnas där för Ellen och stötta henne. Hon vill så gärna hjälpa men känner hopplösheten när Ellen inte lyssnar, när hon inte når fram till henne. Men samtidigt blir hon irriterad på henne när hon bara drar sig undan. Hon vet ju att hon själv tycker att Ellen är hennes bästa kompis, men tycker inte Ellen likadant? Varför vill hon inte hänga med henne längre? Och varför kan Ellen inte bara anförtro sig åt henne? Astrid känner att Ellen slutat lita på henne och börjar umgås med andra istället för att slippa att känna sig lämnad och övergiven. Hon vill ju leva sitt eget liv, och Ellen verkar ju inte vilja vara med där. Ibland är det lättare att lämna för att helt enkelt slippa att själv bli lämnad.

Ellen dras ner alltmer i depressionen och Astrid står vid sidan om och kan inte göra något. Detta handlar boken mycket om, att stå utanför och vilja hjälpa men inte kunna eller veta hur. Det handlar mycket om svårigheten att stå bredvid. Ett tungt ämne, absolut, men även mycket viktigt. En fin bok om ett svårt och tungt ämne.

/Skolbibliotekarie-Josefine 

Julkalender 2015 Lucka 10

10.

Antiloper

av Ester Roxberg

Astrid och Ellen bor i Växjö och går på Katedralskolan. De har inte mycket gemensamt men ändå blir de vänner den där första dagen på gymnasiet. Nu går de i trean och har livet och friheten framför sig. Men något händer med Ellen som gör att hon försvinner längre och längre in i sig själv, bort från världen och bort från Astrid.