"Five feet apart" av Rachael Lippincott

Stella har cystisk fibros vilket främst innebär att hennes lungor inte fungerar som de ska och att hon behöver hjälp för att kunna andas ordentligt. Hon har åkt in och ut från sjukhuset hela hennes uppväxt och nu är sjukhuset som hennes andra hem. Personalen är hennes vänner och hennes allra bästa vän Poe är också en CF-patient med liknande uppväxt som Stella. Hennes lungor har nu endast 35 procent kvar av sin kapacitet och hon står i kö för att få nya lungor. Utan nya lungor kommer hon inte att klara sig.

Stella är fast besluten att göra allt i sin makt för att hon ska få möjlighet till en operation, inte minst för hennes föräldrars skull. Föräldrarna har separerat i sorgen efter äldre systern Abbys alltför tidiga bortgång. Det var ju Stella som skulle dö först, det var hon som alltid gick med döden som en skugga. Nu dog istället Abby i en olycka och Stella är övertygad om att föräldrarna kommer att rasa ihop totalt om hon också försvinner. Så hon tar sina mediciner metodiskt med hjälp av en app som hon själv tillverkat, sköter sig exemplariskt med hygien och munskydd och håller alltid minst sex fots avstånd från andra CF-patienter. Hon har kontroll. Nu har Stella drabbats av feber och halsont vilket gör att hon inte kan följa med sin avgångsklass till Cabo utan är istället tvungen att vara på sjukhuset tills hon tillfrisknat.

Will har också cystisk fibros men har haft en helt annorlunda uppväxt mot Stellas. Hans mamma har en massa pengar och han har befunnit sig på sjukhus över hela världen för att få den allra bästa behandlingen. Nu har han drabbats av en bakterie som egentligen är obotlig för CF-patienter och gör att han inte längre kan få nya lungor. Men hans mamma har inte gett upp. Nu är Will inlagd på samma sjukhus som Stella för att genomgå en ny, oprövad behandling. Han är dock väldigt trött på att åka kors och tvärs över hela världen och bara se en massa sjukhus. Han vill se världen på riktigt. Han vill leva sitt liv. Will har bestämt att han ska bort från allt när han väl fyller 18 om någon vecka. Då kan hans mamma inte bestämma över honom längre. Då kan han få börja leva på riktigt.

När Stella och Will träffar varandra krockar deras inställning till livet rejält. Stella är kliniskt noggrann med allt medan Will tycker att det där med munskydd och att faktiskt ta sina mediciner är överskattat. Han tar livet mer med en klackspark vilket retar Stella med sitt kontrollbehov. Hon märker att hon av någon anledning faktiskt bryr sig om honom, att hon vill att han ska leva så länge som möjligt trots att han är så himla irriterande. Hon borde hålla sig borta från honom, han kan förstöra hennes plan totalt, men det är lättare sagt än gjort.

Boken har även blivit film med samma namn (som med fördel ses EFTER att boken lästs).

/Skolbibliotekarie-Josefine

"I hope you get this message" av Farah Naz Rishi

Jorden har blivit kontaktad av en tidigare okänd planet vid namn Alma där det uppenbarligen finns intelligent liv. På denna planet förs en diskussion om vad som ska göras med Jorden. Ska de utrota invånarna? Ska de göra sig av med hela planeten? Ska Jorden få en chans till? Människorna har ju ställt till det rätt rejält på Jorden. De tar inte hand om dess resurser, de misshandlar både planeten och varandra på olika sätt. Egentligen vore det inte mer än rätt att göra sig av med dem, men samtidigt förtjänar väl alla en andra chans?

På Jorden sprider nyhetsbyråerna att man nu har sju dagar på sig innan Alma fattar sitt beslut. Sju dagar innan Jorden potentiellt går under. Sju dagar att göra allt man någonsin velat och rätta till de misstag man begått. Jesse är övertygad om att allt bara är en komplott från regeringens sida, när de sju dagarna gått kommer allt återgå till normalt igen. Men han ser ändå alla andras rädsla som ett sätt att tjäna pengar. Med hjälp av en maskin som hans nu döda pappa byggt i deras skjul övertygar han människor om att han kan skicka meddelanden till Alma vilket folk är beredda att betala för. Jesse tycker inte det känns helt okej att lura dessa människor, men han och hans mamma är verkligen i behov av pengarna.

Adeem bor med sin mamma och pappa och ägnar mycket tid åt amatörradio. Hans syster lämnade familjen för två år sedan efter att hon kommit ut som homosexuell och Adeem har aldrig riktigt förlåtit henne. Men kanske är det nu det måste förlåtas om det ska förlåtas alls? Han träffar på Cate som växt upp med sin psykiskt sjuka mamma. Cate är på jakt efter sin pappa som hon aldrig träffat, en pappa som hennes mamma berättat oftast mindre sanna berättelser om. Det visar sig att de är på väg åt samma håll och tar sällskap i Adeems bil. Det är dock lättare sagt än gjort att ta sig någonstans när orterna längs vägen ligger övergivna, bensinstationerna är länsade och inga samhällsfunktioner fungerar som de ska. Kommer de hinna hitta sina nära? Och är det verkligen slutet för Jorden som närmar sig?

/Skolbibliotekarie-Josefine

Julkalender 2019: Lucka 8

8.

Opposite of always

av Justin A. Reynolds

Jack träffar Kate på en fest och faller för henne direkt. De pratar, pratar och pratar och tänker att hon är den rätta. Men sex månader senare dör Kate av en sjukdom Jack inte hade en aning om att hon hade. Hennes död skickar honom tillbaka till det ögonblick då de först möttes och han får en chans till att göra rätt från början och kanske rädda Kate. Han försöker vara mer med henne vilket leder till att han spenderar mindre tid med vänner och familj och andra hemska saker händer istället. Vad ska han göra för att kunna rädda alla sina nära och kära?

"Bränd" av Axel Schylström

Axel är en lovande fotbollsspelare som spelar division 1 som 19-åring. Det är 2012 och om några dagar tar han studenten. Men innan dess vänds hans liv upp- och ner. Han och en kompis klättrar på tågvagnar vid järnvägsstationen och får stark elektricitet genom sig. Axel drabbas av svåra brännskador, 70 procent av hans kropp är täckt av tredje gradens brännskador som är den värsta sorten. Det är några av de mest omfattande och allvarliga brännskador en ung människa drabbats av i modern tid. Nu är hela hans liv en kamp. I första hand en kamp för att överleva, men sedan en kamp för att komma tillbaka till det liv han vill leva. Samma liv som han levde innan olyckan.

Axels kamp blir både fysisk och psykisk. Han får stå ut med transplantationer, såromläggningar och oerhört smärtsam behandling. Han får lära sig att andas på nytt och att resa sig upp från sängen är en stor utmaning. Det finns en risk för att han aldrig ska kunna gå igen, musklerna i hans ena ben svarar inte som de ska. Och sakta börjar det gå upp för honom att hans liv aldrig kommer att kunna bli detsamma igen. Han kommer aldrig att kunna röra sig likadant. Hans ansikte och kropp är täckta av ärr och han känner knappt igen sig själv i spegeln. Hur ska han kunna träffa en tjej när han ser ut som han gör? Hur ska han stå ut med de nyfikna och äcklade blickarna? Hur ska han någonsin ens kunna visa sig bland folk? Tankarna på hur livet ska bli får ibland honom att känna sig helt golvad, dödsångesten äter upp honom. Vad är det för mening att leva som han är nu? Men det är också tanken på att komma tillbaka, på att ändå kunna leva ett bra liv, som gör att han kämpar sig igenom operationer och smärtsam sjukgymnastik. Han vägrar leva sitt liv utan att ha gjort det bästa av det.

Tre år senare är han känd artist efter att ha varit med i både Idol och Melodifestivalen och är en förebild för unga. Läs om hur han tog sig från sjukhussängen till scenen med hjälp av kämparanda och tro på sig själv.

/Skolbibliotekarie-Josefine

"Hope and other punchlines" av Julie Buxbaum

Abbi Hope Goldstein fyllde ett år en väldigt speciell dag, en dag som för många kommit att representera en avskiljare mellan före och efter. Den 11 september 2001 fångades Abbi på bild med en födelsedagskrona på huvudet och en röd ballong i ett krampaktigt grepp framför det södra tornet i World Trade Center som just kollapsar. På bilden finns även den kvinna som bär henne, ytterligare tre män och en kvinna som identifierats och en kvinna och två män som inte identifierats. Fotot har blivit ikoniskt, en symbol för att livet går vidare trots det hemska som precis händer, och bilden kallas Baby Hope. Abbi har alltså varit Baby Hope så länge hon kan minnas, bilden finns överallt på nätet, på tandläkarmottagningar och t-shirts. Verkligen överallt. Det är inte ovanligt att människor som känner igen Abbi brister ut i tårar när de ser henne. Och Abbi är så trött på det. Hon vill inte bli igenkänd. Hon vill inte vara Baby Hope. Hon vill bara vara sig själv.

När Abbi börjar hosta blod är hon övertygad om att hon drabbats av 9/11 Syndrome, samlingsnamnet på den ohälsa människor som vistades nära World Trade Center under eller strax efter den ödesdigra dagen drabbats av på grund av ångor och gifter från brinnande rasmassor och alla de små dammpartiklar de andades in. Snart kommer antalet avlidna i sviterna av dessa sjukdomar överstuga antalet offer vid själva attacken. För somliga börjar det med andningsproblem och för andra cellförändringar. Abbi förstår att nu är det hennes tur. Hon bestämmer sig dock för att inte säga något till sina föräldrar, som är skilda men ändå är vänner och bor grannar med varandra, förrän efter sommaren. Abbi ska jobba på ett läger för små barn under dagarna och bestämmer att sommaren ska bli en lycklig tid. En tid då hon kan vara sig själv utan att någon känner igen henne eller vet vem hon är och en tid då hon ignorerar sin hosta och vad den kan betyda. Så hon döljer hostan och säger ingenting om att hon är den berömda bebisen på bilderna.

Noah, som också ska vara ledare på lägret och går på samma skola som Abbi, känner igen Abbi direkt. Noahs pappa försvann 11 september 2001 och har inte hittats. Kanske lever han fortfarande. Kanske vet någon på fotot något. Kanske är han mannen på fotot med den blå kepsen som inte identifierats än. Genom en mild form av utpressning får han Abbi att gå med på att hjälpa honom intervjua personerna på fotot, under förevändningen att det ska bli en artikel till skoltidningen. Hon behöver inte göra något mer än att vara med och vara Baby Hope, något Noah tror kommer få de intervjuade att öppna sig. Det är dock inte så lätt att få människor att prata om den värsta dagen i deras liv, den dag som gjorde före till efter. Kanske är det även så att Noah och Abbi inte ens är redo för svaren, svaren som kommer att förändra även deras liv.

/Skolbibliotekarie-Josefine