"Jag vill inte ha levt förgäves" av Mari Larsson

 

Anne Franks dagbok publicerades för första gången redan några år efter andra världskriget och därefter har boken lästs av många läsare världen över.

I den här boken får man följa Anne Frank från uppväxten i Tyskland till flykten till Amsterdam. De lever några relativt lugna år där men efterhand begränsas familjens liv alltmer och de ser till slut inget annat alternativ än att gå under jorden. Boken bygger dels på flera böcker om Anne Franks liv som inte publicerats tidigare och dessutom har Mari Larson haft kontakt med en av Anne Franks barndomsvänner som har berättat mycket om deras uppväxt i Amsterdam. Här får man en bild av en livlig, levnadsglad, fåfäng och  och fantasifull flicka. Hon är en riktig pratkvarn som lärarna i skolan ibland blir rätt trötta på. När familjens liv begränsas alltmer ser de inget annat alternativ än att gå under jorden. Tillsammans med en annan familj gömmer de sig i det gårdshuset där de kommer att tillbringa över två år. En av föräldrarnas största orosmoment är hur Anne ska klara av det här instängda och begränsade livet där deras liv hänger på att de är tysta på dagarna för att inte avslöja deras gömställe. Hennes räddning för att klara av det enformiga livet i gömstället blir skrivandet. I hennes dagbok skriver hon om sina tankar och känslor, funderingar över kärleken och framtiden, drömmar och förhoppningar men även om hur svårt livet i gömstället är. Konflikter är vanliga, ovissheten och anspänningen går dem på nerverna. Utöver dagboksanteckningarna skriver hon också lite andra berättelser. Hennes stora dröm är att bli en känd författare. När familjen togs till fånga efter att ha levt gömstället i två år räddas hennes dagboksanteckningar av en av familjens modiga hjälpare. Den här boken är intressant och läsvärd ut flera aspekter men inte minst för att de som hjälper familjerna att hålla sig gömda ägnas mycket utrymme. Många blundade för grymheterna som begicks mot judarna under kriget men det finns också många modiga människor som riskerade sina egna liv för att gömma judar. De var ju helt beroende av matleveranser och andra förnödenheter, men minst lika viktigt för den mentala hälsan för invånarna i gömstället var att hjälparna ofta kom och åt lunch med dem. Inte minst Anne passade då på att fråga ut dem om livet utanför gårdshuset.

Anne, hennes syster Margot och deras mamma dog under fruktansvärda förhållanden i ett koncentrationsläger. Annes pappa var den enda familjemedlemmen som överlevde kriget och han kom att ägna resten av sitt liv åt att göra Annes dagbok känd för omvärlden. Snart finns det inte så många i livet som kan berätta om förintelsen och därmed blir ju sådana har skildringar så oerhört viktiga. Anne skriver i sin dagbok att hon vill leva vidare även efter sin död. Det har hon ju verkligen gjort.