måndag 22 april 2019

"Dear Evan Hansen" av Val Emmich


Denna bok baseras på en väldigt populär musikal med samma namn av Steven Levenson, Benj Pasek och Justin Paul som spelats på Broadway och över hela USA. Musikalen har vunnit sex stycken Tony Awards, bland annat för bästa musikal och bästa musikalartist.  

Evan Hansen har det inte så lätt. Hans pappa har lämnat honom och mamman och flyttat till andra sidan landet och skaffat en ny familj. Mamman gör så gott hon kan för att försörja dem genom sitt jobb på sjukhuset men hon jobbar mycket och långa skift så Evan känner att han knappt pratar med eller ens ser henne emellanåt. Evan har det också jobbigt i skolan med det sociala. Han uppfattas som rätt egen och har svårt att umgås med övriga i skolan och skaffa vänner. Han ser den rättframma Jared som en vän, men Jared är väldigt noga med att alltid påpeka att han främst är en vän till familjen och inte så mycket mer än så.

Under sommaren har Evan ramlat från ett träd när han sommarjobbade och han har därför ett gips runt armen. Mamman kommer med den briljanta idén att han ska be eleverna i skolan att signera gipset och skickar med en märkpenna första skoldagen efter lovet. Det är ju den ultimata samtalsöppnaren enligt henne. I skolan går det dock sådär. Han lyckas i alla fall få en av skolans värstingar, Connor Murphy, att skriva sitt namn stort och tydligt på gipset. I nästa stund får Connor tag i det brev Evan skrivit till sig själv som en uppgift från hans psykolog. Ett brev han börjar ”Dear Evan Hansen” och avslutar med ”Sincerely, your best and most dearest friend, Me”. Ett brev där han för en gångs skull skrivit om hur hopplöst allt känns och hur osynlig han är för världen. Ett brev där han nämner att Connors syster Zoe är hans livlina, Zoe som Evan länge varit hemligt förälskad i utan att avslöja det för någon. Connor uppfattar det som att Evan skrivit brevet för att jävlas med honom, blir arg och tar brevet, och Evan ägnar de närmaste dagarna åt att ha ångest över och föreställa sig på vilka olika sätt Connor kan sprida brevet så att hela skolan får veta. Men inget händer och han börjar slappna av.

Några dagar senare blir Evan inkallad till rektorn. Där sitter en man och en kvinna som han aldrig sett tidigare. Och de har hans brev. Det är Connors föräldrar och det visar sig att Connor har begått självmord. Föräldrarna hittade Evans brev i Connors ficka och är nu övertygade om att deras son skrivit brevet till Evan och att de var bästa vänner i hemlighet. Det stora och tydliga CONNOR på Evans gips gör dem än mer övertygade. Evan blir bjuden till familjen på middag och av någon anledning börjar Evan hitta på historier om allt Connor och han brukade göra tillsammans vilka föräldrarna ivrigt suger åt sig. Detta är bara början och lögnen blir större och större. Samtidigt slutar Evan vara osynlig i skolan, han och Zoe börjar umgås mer och mer och han märker att föräldrarna finner en tröst i hans historier. Är inte sanningen alltid det rätta och bästa? Eller är det okej att ljuga om lögnen faktiskt hjälper människor? Och kan en lögn växa sig hur stor som helst utan att spricka till slut?  

/Skolbibliotekarie-Josefine

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar