Mona och Mila bor i en norrländsk
småstad och har alltid varit vänner och gjort allt tillsammans. De till och med
vaxar varandras underliv och bleker varandras ansiktshår (ibland med mindre brännskador
som följd). Men Mona har blivit alltmer rebellisk. Milas mamma och de andra
kvinnorna i moskén tycker inte att Mila borde umgås med Mona, hon är ingen bra
förebild. Både Mila och Mona borde vara lite mer som Nadine, tycker de. Nadine
som har perfekta betyg, perfekt smink och vars slöja aldrig ligger fel.
Mona vill ha frihet och revolution
men ingen förstår henne. Alla i moskén och alla i skolan är hatare. Hon får
utlopp för alla sina känslor genom att måla graffitti, som när hon målar
gympa-Ove som en gris på en av skolans väggar. Det är konst som visar
sanningen, inte klotter som många verkar tycka. Monas mamma är dödssjuk och
ligger på sjukhus och hennes pappa lämnar knappt sovrummet, inte ens för att
hälsa på mamman. Istället ligger han där och storröker och förfaller mer och
mer.
Mila strävar efter att vara
perfekt. Hon ska få A i alla ämnen så att hon kan bli läkare trots att hon hatar
alla slags kroppsvätskor och baciller och handspriten är hennes bästa vän. Sådant
går väl att vänja sig vid? Hon satsar även på att gifta sig med en perfekt och
pålitlig kille. Men det känns inte som att det räcker, det känns inte som att hon
duger. Hur ska hon någonsin kunna vara tillräcklig i hennes mammas ögon, eller i hennes
pappas som bara är en alldeles för stor tavla på väggen i lägenheten?
Mona och Mila kämpar med vänskapen.
Trots allt alla säger är de lojala mot varandra, det har de alltid varit. Men på
studentdagen kraschar allt. Monas mamma har dött och hon hinner inte ens
berätta för Mila innan hon och pappan åker till Beirut för att begrava mamman.
Mila blir samtidigt tvångsinlagd på psyket, där hon även tillbringat en tid innan, och blir
avstängd från omvärlden.
Något senare ser livet till att de
båda befinner sig samtidigt i det flyktingläger i Beirut där deras mammor en gång
träffades. I lägret bor även Monas släkting Nour och Mona står inte
ut med att se hur framför allt kvinnorna i lägret behandlas. Hur de våldtas och sedan tar sitt liv på grund av skam utan att någon gör något för att stoppa. Kvinnorna
skvallrar och skämtar högljutt på salongen, men Mona vet att de bryr sig mer än
vad de vill ge sken av. De vill inte ha det såhär. Men de är maktlösa. Vad ska
de göra när enda sättet att lämna lägret ofta är att bli bortgift med en äldre
man i ett västerländskt land?
Gina Dirawi har skrivit denna boken
för sitt 16-åriga jag, en bok som hon velat läsa då. En bok om kvinnlig frigörelse,
att vilja vara något annat eller någon annan, att hitta en ny plats i
tillvaron, att slå sig fri. Boken handlar också om hur mycket som måste offras
för att nå den där friheten, alltihop skrivet med ett mustigt språk som gör
platser och lukter levande (och detta ofta inte på ett trevligt sätt).
/Skolbibliotekarie-Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar