Hanna har flyttat från Dalarna till
Göteborg för att plugga till läkare. Hemma i Dalarna finns hennes pappa, hennes
läkare till mamma, systern som bloggar om bakning och farmor med de röda
naglarna. I Göteborg finns vännerna Anna och Filippa som alltid står vid Hannas
sida. Tillsammans är de oövervinnerliga och klarar allt. De pluggar, festar,
går på yoga, bakar kladdkaka och har alltid varandra. Filippa har pojkvän och
en fin lägenhet värd att avundas medan Hanna och Anna bor i samma studentkorridor
och hittar nya, tillfälliga, killar när de är ute och festar.
Hanna är en sådan som kommer ihåg
saker, hon vet en hel massa grejer. Varje kapitel börjar även med olika
varianter av ”Jag vet…”. Hon vet saker och applicerar dem på omvärlden. Hon vet
till exempel att läkarna skakar på huvudet åt patienter i hennes generation om
man söker för något med hjärtat, och hon vet att läkarutbildningen är den mest
snedrekryterade av alla utbildningar. Hon vet även att det varannan sekund är
någon i världen som försöker ta livet av sig och att koffein blockerar
adenosinreceptorer. Vad hon än gör kopplar hon det till saker hon vet. När hon
är på spinning med Anna funderar hon över Annas astma och medicinska termer
kopplade till denna och när hon äter rabblar hon latinska namn på delar av
svalget inombords.
Under året då de pluggar
internmedicin händer något. Det händer mycket. Hannas puls börjar rusa och hon
blir tvungen att operera hjärtat. Anna röker och struntar i sin astma som blir
värre. Den annars alltid så färgsprakande och perfekta Filippa förlorar sin
glans och blir deppig, glider in i en depression. Plötsligt finns inget kul i
Filippas liv och allt är bara grått grått. Hanna känner sig otillräcklig. Hon vet
inte hur hon ska nå fram till Filippa. Hon vill locka fram Filippas skratt, det
finaste hon vet. Men allt Hanna vet räcker inte. Alla fakta, all vetenskap och
allt annat hon minns och lärt sig räcker inte till för att hjälpa Filippa. Hanna
börjar tvivla på sitt yrkesval, vad gör man när vetenskapen inte räcker till?
Och vad gör man när det inte går att ge en annan människa hopp och glädje, även
fast man hemskt gärna vill?
/Skolbibliotekarie-Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar