måndag 11 november 2019

"Every last word" av Tamara Ireland Stone

Bildresultat för every last word tamara

Samantha tillhör ett av skolans populäraste gäng, tjejgänget hon växt upp med. De har alltid varit bästa kompisar, ända sedan förskolan. Men det finns en sak som Sam inte kan berätta för de andra. Hon lider av psykisk ohälsa och är diagnosticerad med Purely obsessional OCD vilket innebär att hennes hjärna hela tiden maler mörka och oroliga tankar utan något stopp. Hon har en särskild grej för talet 3 och parkerar aldrig bilen utan att odometern står på 3, simmar alltid på bana 3 när hon tränar och måste klicka på hissknappar och bläckpennor tre gånger.

Sams liv är en ständig kamp mot tankarna. Hon har fått medicin utskriven som hon tar och hon träffar en psykiatriker en gång i veckan men hon vill allra helst bara vara normal. Hon är rädd för hur hennes kompisar skulle reagera om de fick veta, de som kan få ett mindre utbrott om någon äter fel grejer till lunch, har fel outfit eller råkar bli kär i en kille som inte är cool nog.

När Sam träffar Caroline, en tjej som tydligen alltid haft sitt skåp nära Sams utan att hon lagt märke till henne, får hon se hur en vän faktiskt kan och ska vara. Caroline klär sig inte i de senaste kläderna och sminkar sig knappt, och hon bryr sig absolut inte om ifall Sam är ”rätt” eller inte. Hon kan helt enkelt vara sig själv. Caroline tar med Sam ner i en hemlig källarlokal bakom skolans teaterscen där Poet’s Corner ligger. Där träffas ett gäng elever varje måndag och torsdag för att läsa upp sin poesi för varandra och ta del av gemenskapen. Väggarna i rummet är fulla med upplimmad poesi skrivna på allt från sidor utrivna ur anteckningsblock till servetter och snabbmatskartonger. I Poet’s Corner hittar Sam en trygg plats där hon känner sig hemma. Hon upptäcker sin kärlek till ord och poesins sätt att hjälpa henne att få koll på sina tankar, något som bara simningen kunnat hjälpa henne med tidigare. Hon upptäcker även att hon direkt känner sig trygg i gruppen där ingen bedöms utan alla accepteras som den de är. Gitarrkillen AJ fångar särskilt Sams uppmärksamhet när han spelar en egenskriven sång första gången hon är där och hon blir helt såld.

Sam känner sig normal för första gången på länge, hon känner sig som sig själv, som den person hon vill vara. Men hon vet inte vad hon ska säga till sina tjejkompisar. Vad skulle de säga om de fick veta att hon börjat skriva poesi? Vad skulle de tycka om den osminkade Caroline med sina flanellskjortor? Och vad skulle de tänka om Sam om hon avslöjade att hon kanske börjar bli kär i AJ? Sam vet precis vad de skulle tycka och tänka och hon vet innerst inne att hon borde strunta i dem och fortsätta sitt liv utan dem. Men vem är hon egentligen utan gänget som hon alltid umgåtts med? Vem ska hon sitta med på lunchen? Är hon beredd att ge upp hela deras historia tillsammans, allt kul de hittat på unde ruppväxten?

/Skolbibliotekarie-Josefine

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar