(M)ornitologen av Johanna Thydell

Johanna Thydell, som bland annat skrivit ”I taket lyser stjärnorna”, har nu kommit ut med en ny bok som handlar om 17-åriga Moa. Hon bor med sin pappa, pappans nya kvinna Susanne som är som en riktig mamma och halvbrodern Lucas. Bästa kompisen Otto finns alltid där som stöd och allt vore kanon om det inte vore för Vispen som Moa en gång var tillsammans och en liten lögn som hänger ihop med det. Mamman Hedvig har Moa inte sett till sedan hon var två år då hon stack utan att säga ett ord och gick upp i rök totalt. Moa tänker inte på det så superofta, hon har det bra med pappa, nästanmamma, Lucas och Otto. Men plötsligt hör mamman av sig. Hon har flyttat till ett hus långt ute i skogen och nu vill hon träffas. Moa vill absolut inte träffas, aldrig i livet. Varför skulle hon vilja träffa en mamma som uppenbarligen inte bryr sig om henne med tanke på det hon gjorde? Hon har det bra som det är.

Otto är dock av en annan åsikt. Ottos mamma dog i cancer och han tycker väl att har man en levande mamma så ska man ta chansen även fast hon varit en usel sådan. Men det får inte bli för uppenbart. Moa behöver en plan och en täckmantel, en täckmantel för varför hon ska tillbringa tid mitt ute i skogen. Lösningen blir en påhittad fågelskådarskoluppgift över sommaren som gör att Moa behöver tillbringa tid hos sin mamma i skogen. Inte alls för att träffa henne egentligen, utan mest för att det är praktiskt nu när hon ändå måste göra sin skoluppgift. Uppdraget blir, att under täckmantel, ta reda på varför mamman stack och övergav Moa och hennes pappa. Otto letar fram galonbyxor, täckjacka, uppfällbar ryggsäck/stol och en fågelbok åt Moa så att det ska verka trovärdigt och plötsligt är hon ornitolog utan att egentligen veta något om fåglar, eller mornitolog som Otto benämner det eftersom hon faktiskt ska spionera på sin mamma och lösa gåtan i första hand.

Det blir bestämt att Moa ska tillbringa fem dagar över midsommar hos sin mamma, även fast Otto anser att fem dagar kanske var lite väl att ta i (och Moa också när hon tänker efter). När Moa väl ska åka vill hon verkligen inte och hon undrar vad hon egentligen har gett sig in på. Hon tar motvilligt tåget ut i ingenstans och blir upphämtad av grannen Alfred då Hedvig inte ens kunde hämta henne på stationen. Hedvig har rakat bort allt hår och verkar inte bry sig så mycket om hur det ser ut i hennes hus med flagnande tapeter och snustorr gräsmatta. Och hon verkar osäker på hur man egentligen umgås med en tonårsdotter. Moa gör det inte lätt för henne genom att vara avig och tvär och inte blir saken bättre av att hon måste gå upp supertidigt för att verka trovärdig i sitt fågelskådande, får fet fil och flingor som smakar stallvägg och nymålad fönsterkarm till frukost, får stå ut med Hedvigs bristfälliga matlagningskunskaper och måste cykla till en stolpe flera kilometer bort bara för att få täckning på mobilen. Kommer hennes snokande leda till att hon får reda på varför Hedvig stack? Och kommer hon våga ställa alla de där frågorna hon faktiskt vill ha svar på?

Detta är en humoristisk och rolig skildring av att hitta och förstå sig på sin mamma med många fotnoter med kommentarer som riktar sig direkt till oss läsare. Men det är ju också ett allvarligt ämne som även behandlas med allvar och djup.

/Skolbibliotekarie-Josefine