Bidrag 4

 Luffar-Lasse

Det var en gång en man som hette Luffar-Lasse. Han hade ett tovigt skägg som räckte ner till knäna för att kompensera för sin skallighet. Det enda han ägde var de sönderslitna kläderna på kroppen och ett muntert humör. Om nätterna sov han i övergivna ladugårdar och tågvagnar. När han var hungrig rotade han i containrar bakom restauranger eller snattade från Netto. Han var nöjd med sina livsval.

En dag när Luffar-Lasse var ute och gick såg han en anslagstavla om en portabel paninigrill på rea. Luffar-Lasse var kanske en olönsam dagdrivare men till och med han insåg vikten av varm mat för hälsans skull. Och man kunde värma upp vad som helst i en paninigrill. Problemet var att Lasse inte ägde en enda riksdal, så det var något han bestämde sig för att fixa på momangen.

Han gick till parken och såg en samling ungdomar halsa ölburkar. Ett gyllene tillfälle. Han förvrängde sin hållning och började skrika som en berusad gorilla. Ungdomarna blev så förskräckta att de övergav alla sina burkar och flydde från parken i högsta hastighet. Luffar-Lasse plockade glatt upp deras kvarlämnor och knallade ner till pantcentralen, där han hivade i flaskorna. Inom kort kikade ett kvitto på trettio kronor fram ur maskinen. Han sprang till affären och fick den panikslagna kassörskan att ge honom en trisslott i utbyte för kvittot. Han skrapade ivrigt bort skiktet med sina oklippta naglar, fullkomligt stirrig av förväntan.

Och hans någorlunda ansträngande resa hade lönat sig: han hade vunnit trettiofem kronor. Exakt vad paninigrillen kostade.

Han rusade till närmsta spelbutik och löste in lotten. Därefter sprang han till teknikaffären, och fick då äntligen hålla i den portabla paninigrillen. Han skuttade ut på gatan och drömde om alla bortslängda brödkanter han nu kunde värma upp. Men just vid det tillfället passerade han en pizzeria. En mustaschprydd kock schasade ut ett halvt dussin råttor som hade stulit några pepperoniskivor. Trots den jagande kvasten i baken såg råttorna lyckliga ut. De hade mat för dagen och behövde inte oroa sig över någonting.

Luffar-Lasse hade under äventyrets gång glömt bort vad luffarlivet handlar om. Inte moderna mojänger som gjorde livet för enkelt, utan att roffa åt sig det man kunde hitta och rymma från förargade butiksägare. Han slängde paninigrillen i närmsta soptunna och lunkade glatt vidare. Han kunde leva utan ägodelar, så länge han kände sig själv.

Tre månader senare dog Luffar-Lasse av salmonella.

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9