Bidrag 5

Projekt I.A.

Oktober 23

Jag försöker alltid undvika ögonkontakt när jag går förbi hennes cell. Eller “undersökningsrum” som mina kollegor rättar mig. Jag vet inte mycket om experiment I.A. eftersom jag är en temporärt inhyrd psykolog, men inget om experimentet är humant. Jag är svuren till tystnad med dödshot om allt som har med projektet att göra

Cellen är placerad i mitten av ett stort tomt rum gjutet i betong. I cellen finns det en stol som håller fast en tioåriga flicka med handklovar på armar och ben, samt utrustning som mäter allt från hjärtslag till hjärnvågor. Den lilla flickan har bara på sig en tunn vit sjukhusklädnad, och hennes smutsiga hår hänger i strimlor över hennes ansikte. 

Hon har inget namn hon kan minnas, och att göra som mina kollegor och kalla henne “projektet” känns fel, så jag har börjat att kalla henne för Ia. Trots en vecka med samtal har hon inte sagt ett ord till mig. Hon sitter bara lealös i stolen och stirrar ner i golvet. Under min tredje dag försökte jag få henne att titta upp -- något jag inte kommer försöka igen. 

Vad har forskarna gjort med hennes ögon?

November 2

Ia har fortfarande inte sagt något, men jag märker att hon lyssnar. Jag undrar om forskarna skrämt henne så hon inte vågar prata.

November 5

Så fort jag lämnat Ia gick tre män i labbrockar in i rummet med armarna fulla av vassa verktyg, slangar, och saker jag inte ens vågar gissa vad det är. Jag har inte fått gå nära cellen sedan dess -- men betongväggarna har inte isolerat ljuden av hennes skrik. Hon kanske har en röst ändå.

November 15

Jag fick återuppta mina sessioner med henne idag. Hon ser värre ut än tidigare. Ia har sår och märken på varje kroppsdel, och mer blåmärken än hud. Hon tittar fortfarande inte på mig. Sessionen fortgick som de alltid gjorde. Inget hände. Precis innan jag reste mig för att gå stirrade hon mig plötsligt rätt i ögonen och sade tre ord med en så rosslig röst att jag inte kunde lista ut vad hon ville säga.

November 30

Jag blev inte insläppt på jobbet idag. Det verkar som att en stor kraft från insidan av rummet där Ia var krossade betongväggen, och att hon saknas. Jag kan inte låta bli att le för mig själv. Jag förstår vad Ia försökte säga.

“Jag ska ut.”

Rösta här: https://forms.gle/ngCVMtBoymAQ6NTi9